Uppvaknandet

30+1 / 1 dag
Att bli sövd och vakna upp någon annanstans är en rätt märklig känsla. Och tro inte att du är klar i huvudet och kan resa dig upp och gå! Jag minns att de rullade ut mig och någon gång på resan till uppvaket ("Zombi-rummet") tog jag av mig masken och frågade om hon levde. Blev rätt förvånad och lättad när de lite lätt skrattande svarade Ja! Min nästa fråga var om Kim var där och när de även svarade ja på den frågan somnade jag om.

23.20 började jag så lätt se mig omkring i rummet där jag låg. En kille kom in, satte en sladd med en knapp i handen på mig som jag krampaktigt höll kvar, han sa tryck på den om du får ont. Ett sånt luddigt minne men minns att jag höll den med lillfingret precis så han gav mig den tills jag var på BB.
I sängen brevid låg en man med dödsångest. Han skrek och han grät.
En sköterska kom med telefon, det var Kim som lyckats lokalisera mig. Lillan mådde under omständigheterna bra. Hon var 39 cm lång och 1430 gram tung.

Man blir väldigt torr i halsen av att ha en slang nerkörd och väldigt flummig i bollen av narkos och andra droger. När jag tillslut övertalat sköterskorna om att jag mådde hyfsat bra blev jag körd till specialBB. Där tog de prover och försäkrade sig om att jag mådde bra så tillslut fick jag sängliggandes skjuts till Neonatalavd 316 för att se henne (UTANFÖR min mage!).            
Kim satt och sov i en fåtölj (klockan var 03.30 vid det här laget) och brevid honom stod sängen med vår lilla dotter i. Hon låg med navelkateter, CPAP (hjälpmedel för andning), infarter, sond i näsan och andra nödvändigheter. Men hon slapp respirator.
Innan vi gick/rullade tillbaka till BB fick jag hålla henne för första gången, vår lilla docka med så många frågetecken runt sig. Men hon var i liv. Och jag glad och fortfarande lättad när vi somnade för den resterande delen av natten.