Nu är det dags att släppa in allmänheten, vänner, bekanta och familj i denna blogg.
Redan när problemen började i min graviditet började jag söka efter information och bloggar om samma problem som mig. En del hittade man och om vissa grejer hittade jag inte nått. Jag funderade på om inte jag också skulle börja blogga. Men orken fanns inte där. Jag tänkte att någon annan kanske också går igenom en svår graviditet och har liknande problem som jag. Samma tankar fanns efter förlossningen och när neo-tiden började.
När jag väl började skriva var det många veckor tom månader att skriva ikapp. Första meningen med att skriva denna blogg var alltså för andra i liknande situation, sedan att informera vänner och familj.
Vad jag inte hade räknat med att det blev en bearbetning för mig. Istället för att grubbla på allt vi gick igenom kunde jag skriva av mig och lägga just den dagen bakom mig.
Jag och Kim har alltså fått barn efter en komplicerad graviditet. Vi fick en dotter född i v 30. I denna blogg kan ni läsa om vad vi gått igenom, fortfarande gå igenom och länge kommer att gå igenom.
Visar inlägg med etikett Gravid. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Gravid. Visa alla inlägg
fredag 29 maj 2015
tisdag 26 maj 2015
Akut snitt
30+0 forts.
Jag gjordes iordning för snitt. Ctgt togs av och magen blev rentvättad. Kateter sattes. Jag fick mössa på huvudet. Vad jag inte minns är om jag fick operationskläder på mig men jag minns att BM la fram Kims kläder till han kom. Läkaren kom och talade om läget för mig. Att de var tre läkare och bakjouren (överläkare på jour) som diskuterat och kommit fram till att det här var bästa utvägen för mig. Kroppen hade själv satt igång förlossningen och det var förvärkar jag hade.
20.34 smsade jag Kim och frågade när han skulle vara framme, max 15 min fick jag till svars. BM rullade undertiden in mig i operationssalen där jag fick hälsa på allt ifrån undersköterskan till narkosläkaren. Narkosläkaren var även den som förklarade för mig hur det skulle gå till. De försökte samtidigt sätta en infart (venkateter) i handen på mig vilket de misslyckades med. Jag försökte genomlida värkarna medan läkarn berättade för mig att jag skulle få lokalbedövning i ryggen sedan skulle de ge mig ryggbedövning vilket i sin tur skulle göra att jag inte kände när de skar i mig men skulle eventuellt känna när de lyfte ur barnet. Detta kallas för Akut Snitt.
Kim hade ännu inte dykt upp. De femton minuterna kändes väldigt långa. Det var fortfarande tid innan operationen skulle påbörjas. Först skulle denna graviditetens sista Ctg göras. Min BM utförde det. Och så fort fostrets hjärtljud hittades skrek BM fan och utlöste sedan larm. Fostrets hjärtljud sjönk så nu var det bråttom. Från akutsnitt till katastrofsnitt. Detta betyder att jag skulle sövas omgående och barnet skulle vara ute inom 10 min. Man hoppar då över en del av förberedelserna då moderns eller som i detta fall barnets liv stod på spel. Kim kom lagom till att barnet lyftes ur min mage, för 20.51 var hon född - vår andra dotter.
Jag gjordes iordning för snitt. Ctgt togs av och magen blev rentvättad. Kateter sattes. Jag fick mössa på huvudet. Vad jag inte minns är om jag fick operationskläder på mig men jag minns att BM la fram Kims kläder till han kom. Läkaren kom och talade om läget för mig. Att de var tre läkare och bakjouren (överläkare på jour) som diskuterat och kommit fram till att det här var bästa utvägen för mig. Kroppen hade själv satt igång förlossningen och det var förvärkar jag hade.
Kim hade ännu inte dykt upp. De femton minuterna kändes väldigt långa. Det var fortfarande tid innan operationen skulle påbörjas. Först skulle denna graviditetens sista Ctg göras. Min BM utförde det. Och så fort fostrets hjärtljud hittades skrek BM fan och utlöste sedan larm. Fostrets hjärtljud sjönk så nu var det bråttom. Från akutsnitt till katastrofsnitt. Detta betyder att jag skulle sövas omgående och barnet skulle vara ute inom 10 min. Man hoppar då över en del av förberedelserna då moderns eller som i detta fall barnets liv stod på spel. Kim kom lagom till att barnet lyftes ur min mage, för 20.51 var hon född - vår andra dotter.
Förlossningsömma
30+0 forts.
6-8 veckor, stanna på sjukhus? Instängd i väntan. Utan att åka hem till min bubbla, min Kim och Amy. Barnmorskan som hade hand om mig (och var en kund på jobbet) fick hämta mycket papper för att jag skulle kunna torka bort alla mina paniktårar som helt plötsligt sprutade. Kim & Amy hade redan åkt hemåt och jag hade ingen möjlighet att säga godnatt eller hejdå.
Sammandragningarna ökade i styrka och ryggen värkte av dessa. Min BM var lite bekymrad över smärtan jag hade och erbjöd smärtstillande vilket jag avböjde. Hade jag gått igenom en förlossning utan smärtstillande kunde jag nog klara lite sammandragningar ;)
Meeen de blev starkare och starkare och bm hämtade åter läkaren. Denna gång frågade jag om smärtstillande för kom och tänka på att så här ont kan jag ju inte ha i 8 veckor!! Nu var det läkarens tur att säga nej till smärtstillande. Läkaren bad mig tom att ringa Kim och be honom komma tillbaka och stanna över natten "hellre en gång för mycket än för lite".
Detta var klockan 20. Grannen och vännen Freddy ställde upp som barnvakt på nolltid och Kim satte gasen i botten på vår Aygo-Crazy.
Jag insåg när fler och fler läkare gick in och ut ur rummet och när BM muttrade till en av dom "det här ÄR förlossningsömma" att det kunde vara dags för att förbereda sig för att bli tvåbarnsmorsa.
20.25 bestämdes det att jag skulle snittas. Och det skulle hända ikväll.
6-8 veckor, stanna på sjukhus? Instängd i väntan. Utan att åka hem till min bubbla, min Kim och Amy. Barnmorskan som hade hand om mig (och var en kund på jobbet) fick hämta mycket papper för att jag skulle kunna torka bort alla mina paniktårar som helt plötsligt sprutade. Kim & Amy hade redan åkt hemåt och jag hade ingen möjlighet att säga godnatt eller hejdå.
Sammandragningarna ökade i styrka och ryggen värkte av dessa. Min BM var lite bekymrad över smärtan jag hade och erbjöd smärtstillande vilket jag avböjde. Hade jag gått igenom en förlossning utan smärtstillande kunde jag nog klara lite sammandragningar ;)
Detta var klockan 20. Grannen och vännen Freddy ställde upp som barnvakt på nolltid och Kim satte gasen i botten på vår Aygo-Crazy.
20.25 bestämdes det att jag skulle snittas. Och det skulle hända ikväll.
måndag 25 maj 2015
Inlagd och det är länge
30+0 forts.
Jag stoppade i mig lunch och gick tillbaks till soffan. Jag började blöda igen. Och koagel som skrämde mig. Det var nu tidig eftermiddag. Jag tog järntabletter och blodstoppande. Fram emot 16-tiden gick det inte att hålla tillbaka längre utan smsade Kim att han fick åka till dagis sedan hämta mig och köra mig till sjukhuset. Kim var inte glad. Han tyckte jag borde tagit ambulans redan på morgonen. Möjligen hade han rätt men jag fick åtminstone ett dygn i hemmet innan jag var tillbaka på sjukhuset. Han blev ännu grinigare när pessimistiska jag sa till honom på att förbereda sig för snitt för nu klarar inte jag av att vara gravid längre.
Sammandragningarna var värre än vanligt och förlossningskordinatorn sa idag till oss att gå direkt till specialförlossningen istället för anatenal. Där pussade jag Kim och Amy hejdå för stunden och klev in i den bekanta miljön.
Barnmorskan som blev tilldelad mig för kvällen var även hon bekant men inte ifrån sjukhuset. När kvällens läkare kom var hon även bekant.. det var läkaren som jag rymde ifrån. Och denna gången talade hon om för mig att jag kommer att få vara inlagd tills barnet kommer. Och det kunde dröja 6-8 veckor till dess...
Jag stoppade i mig lunch och gick tillbaks till soffan. Jag började blöda igen. Och koagel som skrämde mig. Det var nu tidig eftermiddag. Jag tog järntabletter och blodstoppande. Fram emot 16-tiden gick det inte att hålla tillbaka längre utan smsade Kim att han fick åka till dagis sedan hämta mig och köra mig till sjukhuset. Kim var inte glad. Han tyckte jag borde tagit ambulans redan på morgonen. Möjligen hade han rätt men jag fick åtminstone ett dygn i hemmet innan jag var tillbaka på sjukhuset. Han blev ännu grinigare när pessimistiska jag sa till honom på att förbereda sig för snitt för nu klarar inte jag av att vara gravid längre.
Sammandragningarna var värre än vanligt och förlossningskordinatorn sa idag till oss att gå direkt till specialförlossningen istället för anatenal. Där pussade jag Kim och Amy hejdå för stunden och klev in i den bekanta miljön.
Barnmorskan som blev tilldelad mig för kvällen var även hon bekant men inte ifrån sjukhuset. När kvällens läkare kom var hon även bekant.. det var läkaren som jag rymde ifrån. Och denna gången talade hon om för mig att jag kommer att få vara inlagd tills barnet kommer. Och det kunde dröja 6-8 veckor till dess...
Rädsla
30+0
Mitt i natten till måndagen den 13/4 steg jag ur sängen för jag kände att det var nått som inte stämde. Hann knappt fram till toan innan jag kände att jag blödde igen. Denna gång var det inte mycket men däremot koagel på en sådär 10 cm stor. Kim kom sömnigt upp och frågade om jag blödde. Jag svarade nej. Det gjorde jag ju inte. Inte så mycket i alla fall och det var vi vana vid.
Kim körde A till dagis strax innan 8 vilket han börjat göra det senaste eftersom jag knappt klarade av att varken köra eller gå. Det dröjde inte länge efter det som jag fick rusa ur sängen. Jag blödde. Och det var mycket.
Men skam den som ger sig. Jag skulle till vilket pris INTE bli inlagd igen. Blödningen minskade och inga fler koagel kom.Jag hade lovat Kim att jag skulle ligga i soffan hela dagen och jag hade inga andra planer än det. Jag var matt och yr efter blodförlusten och järntabletter, mat och vatten hjälpte inte mycket. Ska erkänna att jag var rädd. Pga alla problem vi och fostret hade haft var jag inte rädd för förlossning eller hur magen/fostret mådde. Jag var rädd för att bli inlagd.
Ville inte lämna min bubbla igen. Ville inte lämna Kim och framför allt ville jag inte lämna min solstråle, tjejen som var den som höll mig levande och gjorde så vardagen fungerade - allas vår Amy. Har aldrig haft sådan seperationsångest som de gånger jag blev inlagd på sjukhus. Och jag hade en känsla av att ifall jag blir inlagd nu lär jag ligga där tills denna graviditet var över.
Mitt i natten till måndagen den 13/4 steg jag ur sängen för jag kände att det var nått som inte stämde. Hann knappt fram till toan innan jag kände att jag blödde igen. Denna gång var det inte mycket men däremot koagel på en sådär 10 cm stor. Kim kom sömnigt upp och frågade om jag blödde. Jag svarade nej. Det gjorde jag ju inte. Inte så mycket i alla fall och det var vi vana vid.
Kim körde A till dagis strax innan 8 vilket han börjat göra det senaste eftersom jag knappt klarade av att varken köra eller gå. Det dröjde inte länge efter det som jag fick rusa ur sängen. Jag blödde. Och det var mycket.
Men skam den som ger sig. Jag skulle till vilket pris INTE bli inlagd igen. Blödningen minskade och inga fler koagel kom.Jag hade lovat Kim att jag skulle ligga i soffan hela dagen och jag hade inga andra planer än det. Jag var matt och yr efter blodförlusten och järntabletter, mat och vatten hjälpte inte mycket. Ska erkänna att jag var rädd. Pga alla problem vi och fostret hade haft var jag inte rädd för förlossning eller hur magen/fostret mådde. Jag var rädd för att bli inlagd.
Ville inte lämna min bubbla igen. Ville inte lämna Kim och framför allt ville jag inte lämna min solstråle, tjejen som var den som höll mig levande och gjorde så vardagen fungerade - allas vår Amy. Har aldrig haft sådan seperationsångest som de gånger jag blev inlagd på sjukhus. Och jag hade en känsla av att ifall jag blir inlagd nu lär jag ligga där tills denna graviditet var över.
Utskriven av läkare
29+6
Blev förresten av med både att vara fastande och ctgt på dag tvås eftermiddag och gjorde nu bara ctg var femte timme och de blev faktiskt godkända inom en timme! På söndagens förmiddag (efter en jobbig natt på BB) kom Kim ungefär samtidigt som doktorn som faktiskt skrev ut mig! Jag fick fortfarande blodstoppande och fick med mig några sådana piller hem. Gick hem med små blödningar och läckte lite fostervatten vilket kan vara vanligt efter en tappning. I övrigt hade mina biverkningar från kortisonet börjat försvinna.
Hur jag fick min bil ifrån Östras parkering? Jo, vi har en supersnäll granne med stort släp som kom och hämtade den och körde den till verkstaden.
Mådde bra att vara hemma! Min lugna fantastiska bubbla jag bor i. Och Amy, min fina solstråle. På kvällen skulle 2 kollegor till mig och Carro äta middag hos Carro så jag, Kim och Amy hakade på. Det var så skönt med sällskap och åter igen komma ifrån sjukhusvärlden :)
Blev förresten av med både att vara fastande och ctgt på dag tvås eftermiddag och gjorde nu bara ctg var femte timme och de blev faktiskt godkända inom en timme! På söndagens förmiddag (efter en jobbig natt på BB) kom Kim ungefär samtidigt som doktorn som faktiskt skrev ut mig! Jag fick fortfarande blodstoppande och fick med mig några sådana piller hem. Gick hem med små blödningar och läckte lite fostervatten vilket kan vara vanligt efter en tappning. I övrigt hade mina biverkningar från kortisonet börjat försvinna.
Hur jag fick min bil ifrån Östras parkering? Jo, vi har en supersnäll granne med stort släp som kom och hämtade den och körde den till verkstaden.
Mådde bra att vara hemma! Min lugna fantastiska bubbla jag bor i. Och Amy, min fina solstråle. På kvällen skulle 2 kollegor till mig och Carro äta middag hos Carro så jag, Kim och Amy hakade på. Det var så skönt med sällskap och åter igen komma ifrån sjukhusvärlden :)
 |
| Min bubbla |
En känslosam helg
29+5
Helgen var seg och försökte mest sova. Berättade ju att jag fick en kortisonspruta på fredagskvällen. Man ska helst få två och detta är mellan 24 timmar. Då nattens barnmorska inte lyckades med ctgt, vilket jag fick ha på hela tiden nu, valde de att ge mig ytterligare kortison efter bara 10 timmar. Detta för att de inte kunde avgöra ifall det var fostret som rörde sig eller om fostrets hjärtljud gått ner.
Natten blev lång med många avbrott. Blödningen hade minskat men var fortfarande på fasta. Kim kom på förmiddagen och höll mig sällskap. Kortisonet hade biverkningar som jag kände av. Jag var trött utan att kunna sova, hade kraftiga värmevallningar och jag var känslig. Hade gråten i halsen hela tiden och grät så fort Amys namn kom på tal. Saknade henne så otroligt.
På kvällen fanns det inte plats för mig längre på specialförlossningen utan fick flytta till specialBB. Detta var ju positivt då de inte längre trodde jag skulle föda. MEN blev lagd i ett rum med två andra väntande mammor. Inte min grej att dela rum med andra. Speciellt inte när de pratar i telefon med högtalaren på klockan 1 på natten.
Helgen var seg och försökte mest sova. Berättade ju att jag fick en kortisonspruta på fredagskvällen. Man ska helst få två och detta är mellan 24 timmar. Då nattens barnmorska inte lyckades med ctgt, vilket jag fick ha på hela tiden nu, valde de att ge mig ytterligare kortison efter bara 10 timmar. Detta för att de inte kunde avgöra ifall det var fostret som rörde sig eller om fostrets hjärtljud gått ner.
Inlagd IGEN
29+4
Insåg att det nu inte gick att ignorera blödningen. Blödde mycket och stora koagel. Fick ställa in min efterlängtade helg med vännerna och besviken gå in på anatenal igen. Hade turen som mötte sköterskan som var med vid tappningen så hon tog genast emot mig, la in mig på ett rum och satte på ctgt. Sen sprang hon för att leta rätt på en läkare.
Läkarn kom, ultraljud gjordes, höll på att svimma av blodförlusten och blev (åter igen) inlagd på specialförlossningen.
Ctg och blev satt på fasta from 15.30. Läkare och barnmorskor som sprang på rummet mest hela tiden. Det var ett stort (förlossnings)rum. Kim var med mig men åkte framåt kvällen. Jag hade dropp med blodhämmande medicin i. Och jag fick min första spruta med kortison. Kortison får man för att påskynda fostrets lungor ifall den föds för tidigt.
Nu handlade googlande om kejsarsnitt och prematura barn. Fast trodde aldrig att detta skulle hända.
Insåg att det nu inte gick att ignorera blödningen. Blödde mycket och stora koagel. Fick ställa in min efterlängtade helg med vännerna och besviken gå in på anatenal igen. Hade turen som mötte sköterskan som var med vid tappningen så hon tog genast emot mig, la in mig på ett rum och satte på ctgt. Sen sprang hon för att leta rätt på en läkare.
Läkarn kom, ultraljud gjordes, höll på att svimma av blodförlusten och blev (åter igen) inlagd på specialförlossningen.
Ge upp
29+4
Idag var en bra dag för kompisen jag träffar allt för sällan skulle bo hos oss under hela helgen med sin familj varav en grabb i samma ålder som vår tös.
Men först skulle jag tappas och även om detta är ett rätt jobbigt ingrepp såg jag fram emot att bli av med lite tung vätska.
Dagen började dock men onda aningar. Jag hade vaknat inatt av kraftiga sammandragningar och blödde på morgonen. Tyckte även att fosterrörelserna var mindre än vanligt.
Ultraljudet innan tappningen visade ca 4.3 liter fostervätska. Den visade även att fostrets hjärta slog långsamt.. Läkaren sa tom att det är inte alla bäbisar som vill leva. Att vissa ger upp.
Tanken ekade i huvudet. Var det här dagen som min bäbis skulle ge upp?
Fick även välja ifall jag ville göra tappningen ändå och utan att fundera valde jag att genomföra den. De satte igång med proceduren och tömde idag 1.5 liter.
Ultraljudet strax därefter visade att fostrets puls hade gått upp igen men detta sa egentligen inte mycket.
Jag blev åter igen körd i rullstol för att komma till ett rum för observation. Läkarn var lite bekymrad över att jag åkt ensam till ingreppet och skulle köra själv hem men det var lite sent att ändra på det nu. Ctgn sattes i vanlig ordning igång och sen var det bara att vänta på att (om?) det skulle bli godkänt. Låg och läste biografin om Astrid Lindgren (läsvärd!) i väntan på ctgt godkännande. Jag kunde proceduren nu. Var halft proffs på ctgvid det här laget. När jag fick godkännande att gå hann jag inte långt förrän jag kände att jag blödde igen. Fortsatte trots detta till bilen. Längtan efter att få åka hem och träffa mina vänner stoppades av min bil. För bilj####n startade f#n inte. Ringde ilsket till Kim som fick hämta Amy för att sedan få åka till mig. Medan han var påväg skulle jag leta efter någon som kunde hjälpa mig starta bilen. Hann inte hitta någon hjälp. Promenaden slutade på sjukhuset igen.
Idag var en bra dag för kompisen jag träffar allt för sällan skulle bo hos oss under hela helgen med sin familj varav en grabb i samma ålder som vår tös.
Men först skulle jag tappas och även om detta är ett rätt jobbigt ingrepp såg jag fram emot att bli av med lite tung vätska.
Dagen började dock men onda aningar. Jag hade vaknat inatt av kraftiga sammandragningar och blödde på morgonen. Tyckte även att fosterrörelserna var mindre än vanligt.
Ultraljudet innan tappningen visade ca 4.3 liter fostervätska. Den visade även att fostrets hjärta slog långsamt.. Läkaren sa tom att det är inte alla bäbisar som vill leva. Att vissa ger upp.
Tanken ekade i huvudet. Var det här dagen som min bäbis skulle ge upp?
Fick även välja ifall jag ville göra tappningen ändå och utan att fundera valde jag att genomföra den. De satte igång med proceduren och tömde idag 1.5 liter.
Ultraljudet strax därefter visade att fostrets puls hade gått upp igen men detta sa egentligen inte mycket.
Jag blev åter igen körd i rullstol för att komma till ett rum för observation. Läkarn var lite bekymrad över att jag åkt ensam till ingreppet och skulle köra själv hem men det var lite sent att ändra på det nu. Ctgn sattes i vanlig ordning igång och sen var det bara att vänta på att (om?) det skulle bli godkänt. Låg och läste biografin om Astrid Lindgren (läsvärd!) i väntan på ctgt godkännande. Jag kunde proceduren nu. Var halft proffs på ctgvid det här laget. När jag fick godkännande att gå hann jag inte långt förrän jag kände att jag blödde igen. Fortsatte trots detta till bilen. Längtan efter att få åka hem och träffa mina vänner stoppades av min bil. För bilj####n startade f#n inte. Ringde ilsket till Kim som fick hämta Amy för att sedan få åka till mig. Medan han var påväg skulle jag leta efter någon som kunde hjälpa mig starta bilen. Hann inte hitta någon hjälp. Promenaden slutade på sjukhuset igen.
Dagens ultraljud
29+2
Äntligen dags för tappning igen. Trodde jag! Det var bara inplanerat för ultraljud. Gör man ultraljud minst en gång i veckan så är det inte så mycket nytt som kan sägas. Hon vägde lite mindre än vad de brukar göra i den veckan 1.3 mot 1.43 kg men fortfarande inte onormalt lite.
Moderkakan visade sig att den låg både i fram- och bakkant och skulle förlossningen sätta igång de närmsta veckorna skulle det vara ett garanterat kejsarsnitt.
Spec. M tryckte in mig på hennes schema 2 dagar senare för tappning. Såg fram emot detta för nu var jag stor och ordentligt tung igen.
Äntligen dags för tappning igen. Trodde jag! Det var bara inplanerat för ultraljud. Gör man ultraljud minst en gång i veckan så är det inte så mycket nytt som kan sägas. Hon vägde lite mindre än vad de brukar göra i den veckan 1.3 mot 1.43 kg men fortfarande inte onormalt lite.
Moderkakan visade sig att den låg både i fram- och bakkant och skulle förlossningen sätta igång de närmsta veckorna skulle det vara ett garanterat kejsarsnitt.
Spec. M tryckte in mig på hennes schema 2 dagar senare för tappning. Såg fram emot detta för nu var jag stor och ordentligt tung igen.
Påsk
På Långfredagen tog jag kanske inte det så lugnt som jag borde men det är så svårt att sitta still och bara stirra när det är fint väder och storfamiljen är på gården och röjer. Kanske var detta anledningen till att jag på lördagen blödde mer igen. Då Circus och den årliga påskmiddagen stod på schemat ignorerade jag detta och den lätta yrseln och fortsatte dagen som planerat.
Påskharen hade varit i farten och lämnat 3 påskägg. Tur han (?) hade träffat på Carro påväg ifrån gården så vi fick reda på att han gömt dem utomhus! ;)
Circusen var knappast den bästa jag varit på men det var kul att göra något annat med familjen. Amys favorit var motorcyklar i en stor plåtboll!
Påskaftonen avslutades med trevlig traditionell familjemiddag hos mamma!
Påskharen hade varit i farten och lämnat 3 påskägg. Tur han (?) hade träffat på Carro påväg ifrån gården så vi fick reda på att han gömt dem utomhus! ;)
Circusen var knappast den bästa jag varit på men det var kul att göra något annat med familjen. Amys favorit var motorcyklar i en stor plåtboll!
Påskaftonen avslutades med trevlig traditionell familjemiddag hos mamma!
 |
| Lyckligt barn som fått påskägg och dessutom fått måla sig själv och framför allt sin mamma Fin va? |
söndag 24 maj 2015
Tankarna på annat
 |
| Bad i nya badkaret blev det varje dag |
Jag och Kim bestämde att han from nu fick ta några föräldrarlediga timmar på morgona så han kunde ta Amy till dagis så jag fick ägna tiden till att ta det lugnt.
 |
| Hästarna gottar sig |
Självutskriven
28+2
Natten på sjukhuset var inte rolig. Bihåleinflammationen tvingade mig att gå upp ett flertal gånger för att snyta mig och jag hostade som bara den.
Morgonen kom och det var dags för läkarna att göra sin rond. De pratade, klämde och kände på magen och sa sedan något i stil med; ja någon eller några nätter till här blir det nog. Det blev för mycket för mig. Jag sa till läkarn att blödningen i stort sett slutat och ctgt faktiskt såg bra ut. Att en natt till inte var något jag hade tänkt mig. Fick som svar på att det var frivilligt att vara där men att jag borde stanna kvar.
Kim dök upp och infarten togs ur min arm. Jag skulle göra ytterligare ett ultraljud. Vi togs till en skrubb (storleken var som det i alla fall..) och hon utförde ultraljudet. Fostret mådde bra så jag och Kim ansåg ännu mera att jag kunde bli utskriven. Läkaren höll inte alls med om detta och blev lite grinig när jag tillslut sa att jag mår sämre av att vara instängd här, jag mår bra förutom bihåleinflammationen som ingen läkare där inte kunde hjälpa mig med. Så utan läkarens "tillåtelse" skrev jag ut mig själv.
Vi åkte hem till mina föräldrar som haft Amy över natten. Mamma tipsade mig om att gå till vårdcentralen hos dem som hade drop-in vilket jag gjorde och äntligen fick jag mitt efterlängtade antibiotika!
Att vara inlagd var inte min grej. Saknade mitt hem och min familj.
Natten på sjukhuset var inte rolig. Bihåleinflammationen tvingade mig att gå upp ett flertal gånger för att snyta mig och jag hostade som bara den.
Morgonen kom och det var dags för läkarna att göra sin rond. De pratade, klämde och kände på magen och sa sedan något i stil med; ja någon eller några nätter till här blir det nog. Det blev för mycket för mig. Jag sa till läkarn att blödningen i stort sett slutat och ctgt faktiskt såg bra ut. Att en natt till inte var något jag hade tänkt mig. Fick som svar på att det var frivilligt att vara där men att jag borde stanna kvar.
Kim dök upp och infarten togs ur min arm. Jag skulle göra ytterligare ett ultraljud. Vi togs till en skrubb (storleken var som det i alla fall..) och hon utförde ultraljudet. Fostret mådde bra så jag och Kim ansåg ännu mera att jag kunde bli utskriven. Läkaren höll inte alls med om detta och blev lite grinig när jag tillslut sa att jag mår sämre av att vara instängd här, jag mår bra förutom bihåleinflammationen som ingen läkare där inte kunde hjälpa mig med. Så utan läkarens "tillåtelse" skrev jag ut mig själv.
Vi åkte hem till mina föräldrar som haft Amy över natten. Mamma tipsade mig om att gå till vårdcentralen hos dem som hade drop-in vilket jag gjorde och äntligen fick jag mitt efterlängtade antibiotika!
Att vara inlagd var inte min grej. Saknade mitt hem och min familj.
lördag 23 maj 2015
Inlagd
28+1
Denna tisdag var som de flesta andra dagar förutom att jag INTE hade någon undersökning! Amy fick vara hemma så hon och jag skulle spendera dagen med min mamma och åka och kolla på brädor till staketet jag vill ha runt huset.
Vi hann ungefär ut ur sängen och att borsta tänderna då jag fick en hostattack (av denna envisa förkylning) och känner i samma veva att något händer. Jag blöder och det är mycket. Amy var ju med så behöll lugnet, försöker "stoppa" blödningen och ringer mamma om att vi får ändra planerna så att hon får hämta Amy istället. Därefter gick nästa samtal till Kim som direkt stack från jobbet och tredje gick till förlossningskordinatorn som snabbt beslutade att jag skulle åka in till Östras Anatenalavd. Blödningarna minskade en del efter koagel kom.
Kim och mamma kom i samma veva och vi stack direkt. Väl framme blev jag direkt inkallad av en barnmorska och CTGt blev påsatt. Som de andra gångerna blev inte ctgt godkänt för barnet simmade omkring. Blodprover, blodtryck och hb-värde togs.
Proverna visade sig vara bra och det man kunde se på ctgt var även det bra. En läkare kom och gjorde ultraljud (vilket i ordningen??) och tycktes sig se att jag hade en föreliggande moderkaka (placenta previa) vilket betyder att den låg långt ner och i mitt fall lite för öppningen. Jag blev inlagd på specialförlossningen för natten och Kim åkte hem inpå kvällen.
Denna tisdag var som de flesta andra dagar förutom att jag INTE hade någon undersökning! Amy fick vara hemma så hon och jag skulle spendera dagen med min mamma och åka och kolla på brädor till staketet jag vill ha runt huset.
Vi hann ungefär ut ur sängen och att borsta tänderna då jag fick en hostattack (av denna envisa förkylning) och känner i samma veva att något händer. Jag blöder och det är mycket. Amy var ju med så behöll lugnet, försöker "stoppa" blödningen och ringer mamma om att vi får ändra planerna så att hon får hämta Amy istället. Därefter gick nästa samtal till Kim som direkt stack från jobbet och tredje gick till förlossningskordinatorn som snabbt beslutade att jag skulle åka in till Östras Anatenalavd. Blödningarna minskade en del efter koagel kom.
Kim och mamma kom i samma veva och vi stack direkt. Väl framme blev jag direkt inkallad av en barnmorska och CTGt blev påsatt. Som de andra gångerna blev inte ctgt godkänt för barnet simmade omkring. Blodprover, blodtryck och hb-värde togs.
Proverna visade sig vara bra och det man kunde se på ctgt var även det bra. En läkare kom och gjorde ultraljud (vilket i ordningen??) och tycktes sig se att jag hade en föreliggande moderkaka (placenta previa) vilket betyder att den låg långt ner och i mitt fall lite för öppningen. Jag blev inlagd på specialförlossningen för natten och Kim åkte hem inpå kvällen.
Östra igen
28+0
Ytterligare ett ultraljud på Östra och inte mycket nytt sas. Specialist E var det denna gång som jag endast hälsat på innan. Hon sa lite kort att hon visst tyckte njurarna såg cystiska ut men jag valde att hålla kvar ett försiktigt hopp från senaste besöket. Hon kunde ju inte heller förklara hur njur-urinblåsa-kissa-systemet fungerade ifall de hade varit cystiska. Dock så kunde hon se den tredje ventrikeln. Galet trött jag var på den här röran.
I veckan skulle vi på Kristina från Duvemåla, circus och påskmiddag hos mamma så det såg jag fram emot! Hoppades bara på att jag skulle friskna till från bihåleinflammationen och att Kim och Amy skulle bli av med sina förkylningar.
 |
| Sjuka familjen |
Svaret
27+2
Redan dagen efter skulle vi få svar så tillbaks till Östra ännu en gång. Så här kommer mitt luddigaste inlägg hittills. För just det var mr-svaret - luddigt.
Vi fick träffa favoritspecialisten som skulle förklara svaret för oss. Det visade sig att det varit svårt att ta bilderna trots att vi tappat vatten dagen innan (bl.a. i hopp om att barnet skulle ligga mer stilla) så plåtarna var inte de bästa. Det var alltså barnspecialister som noggrant studerat bilderna för att sedan ge sitt utlåtande.
I deras ögon var njurarna INTE cystiska! Däremot var de onormalt stora. Vår läkare höll med. Som Kim tog upp redan med den förkylda specialisten var att njurarna såg exakt likadana ut och skulle de vara cystiska borde de ha ett ojämt mönster. Första positiva vi hört sedan cicusen startade. Kanske skulle den överleva?
Men även svaret på hjärnan var lite luddigt. De tyckte att det mesta såg normalt ut. Och de tyckte sig se den tredje ventrikeln! Magsäck och urinblåsa såg bra ut.
Att en del av njurarna/urinledare såg ut som de gjorde kunde bero på mer vätska vilket i sin tur kunde bero på könet.. vilket doktorn råkade avslöja.... ;)
Redan dagen efter skulle vi få svar så tillbaks till Östra ännu en gång. Så här kommer mitt luddigaste inlägg hittills. För just det var mr-svaret - luddigt.
Vi fick träffa favoritspecialisten som skulle förklara svaret för oss. Det visade sig att det varit svårt att ta bilderna trots att vi tappat vatten dagen innan (bl.a. i hopp om att barnet skulle ligga mer stilla) så plåtarna var inte de bästa. Det var alltså barnspecialister som noggrant studerat bilderna för att sedan ge sitt utlåtande.
 |
| Hålrum i magen där fostervatten samlats |
Men även svaret på hjärnan var lite luddigt. De tyckte att det mesta såg normalt ut. Och de tyckte sig se den tredje ventrikeln! Magsäck och urinblåsa såg bra ut.
Att en del av njurarna/urinledare såg ut som de gjorde kunde bero på mer vätska vilket i sin tur kunde bero på könet.. vilket doktorn råkade avslöja.... ;)
Magnetröntgen
27+1
Klockan 7 befann jag och Kim oss på Drottning Silvias barnsjukhus för att göra en magnetröntgen på fostret. Kändes lite underligt att få gå till ett barnsjukhus men det var ju barnet som skulle röntgas även om den låg i min mage!
Egentligen inte mycket att säga om själva undersökningen. Jag fick åka in i en tunnel som brötade som tusan med hörselkåpor på medan de försökte ta bra plåtar på magen. Efter 30 min höll min rygg ta kål på mig så de fick pausa så jag fick byta ställning och fortsätta i 30 min till. Inte nog med att en gravid mage vanligtvis är tung och extra fostervatten som spände och vägde så spände de fast tunga plattor runt magen, ligger man då på mage hamnar all tyngd på ryggen. Var rätt glad och mör när undersökningen var över!
Klockan 7 befann jag och Kim oss på Drottning Silvias barnsjukhus för att göra en magnetröntgen på fostret. Kändes lite underligt att få gå till ett barnsjukhus men det var ju barnet som skulle röntgas även om den låg i min mage!
Egentligen inte mycket att säga om själva undersökningen. Jag fick åka in i en tunnel som brötade som tusan med hörselkåpor på medan de försökte ta bra plåtar på magen. Efter 30 min höll min rygg ta kål på mig så de fick pausa så jag fick byta ställning och fortsätta i 30 min till. Inte nog med att en gravid mage vanligtvis är tung och extra fostervatten som spände och vägde så spände de fast tunga plattor runt magen, ligger man då på mage hamnar all tyngd på ryggen. Var rätt glad och mör när undersökningen var över!
Bihåleinflammation
Huvudvärken från helvetet kom natten efter tappningen. Kunde inte sova utan sprang runt i huset halva natten i jakt på huvudvärkstabletter vilket jag inte fann. Trodde att det berodde på bricanylsprutan från dagen innan men insåg sedan att förkylningen både jag och kim dratt på oss började utveckla sig till bihåleinflammation. Såg inte direkt fram emot att ligga i en magnetröntgen med förkylning som värkte i hela huvudet och bihålor :(
 |
| Till vänster på den översta kurvan är fostrets hjärtljud, strax där under är mina = att ctgt inte blev godkänt. Den understa tunna kurvan är sammandragningar och de översta kraftiga strecken är fosterrörelser. |
fredag 22 maj 2015
Tappningsdags
27+0
Då kom dagen för tappning på vatten. Specialisten D var där vilket jag var glad över för hon var den jag tyckte bäst om. Jag valde att inte ta med Kim denna dag då han är så fjantigt när det gäller nålar ;).
Fostret mättes och såg ut att vara i en bra vikt och längd för sin ålder. Även mängden vätska mättes i fickorna som omger fostret och det blev uppmätt i 4.2 liter, gränsen för mycket fostervatten går vid 2.5 liter...
Tappningen gick till såhär; En läkare, en underläkare, en sjuksköterska och en undersköterska medverkade. Läkaren hittade, med hjälp av ultraljud, en lämplig plats på magen för att sticka ner nålen. Sjuksköterskan tvättade magen och satte sedan lokalbedövning där nålen sticks ner. Efter en stund tar underläkaren en mindre nål med bedövning och sticker på utsatt ställe ner denna under huden och vrider den sedan åt alla håll för att bedövningen ska lägga sig på fler ställen än ett. Sedan sticker de ner den riktiga nålen (ca 2 dm lång), fortfarande med hjälp av ultraljud, i livmodern. Sjuksköterskan och undersköterskan turas om vem som ska dra upp vätska resp hålla påsen vätskan samlas i. Ingreppet tar ca 20 min.
Detta är ett ingrepp som är krävande för både personal och mig. Min rygg var det som besvärade mig mest. Eftersom en tappning kan göra så att värkar sätter igång observeras man noggrant efter detta. De körde upp mig till specialförlossningen där jag fick ligga med ctg. Som förra gången blev aldrig ctgt godkänt men jag ansåg att sammandragningarna inte var värre än vanligt. Efter ca 4 timmar väljer de ändå att ge mig en Bricanylspruta för att motverka värkar. Denna gav mig hjärtklappning och darrningar. Och först när dessa slutat fick jag åka hem med en liter mindre vätska! Å sicken skillnad det var. Kändes som jag förlorat 10 kg och en halvmeter i midjemått ;) Dock är ju detta inte konstant då vätskan fyller på sig självt hela tiden.
Nu var det hem för att sova innan jag skulle tillbaka till Östra för magnetröntgen (kl 7...).
Då kom dagen för tappning på vatten. Specialisten D var där vilket jag var glad över för hon var den jag tyckte bäst om. Jag valde att inte ta med Kim denna dag då han är så fjantigt när det gäller nålar ;).
Fostret mättes och såg ut att vara i en bra vikt och längd för sin ålder. Även mängden vätska mättes i fickorna som omger fostret och det blev uppmätt i 4.2 liter, gränsen för mycket fostervatten går vid 2.5 liter...
Tappningen gick till såhär; En läkare, en underläkare, en sjuksköterska och en undersköterska medverkade. Läkaren hittade, med hjälp av ultraljud, en lämplig plats på magen för att sticka ner nålen. Sjuksköterskan tvättade magen och satte sedan lokalbedövning där nålen sticks ner. Efter en stund tar underläkaren en mindre nål med bedövning och sticker på utsatt ställe ner denna under huden och vrider den sedan åt alla håll för att bedövningen ska lägga sig på fler ställen än ett. Sedan sticker de ner den riktiga nålen (ca 2 dm lång), fortfarande med hjälp av ultraljud, i livmodern. Sjuksköterskan och undersköterskan turas om vem som ska dra upp vätska resp hålla påsen vätskan samlas i. Ingreppet tar ca 20 min.
Detta är ett ingrepp som är krävande för både personal och mig. Min rygg var det som besvärade mig mest. Eftersom en tappning kan göra så att värkar sätter igång observeras man noggrant efter detta. De körde upp mig till specialförlossningen där jag fick ligga med ctg. Som förra gången blev aldrig ctgt godkänt men jag ansåg att sammandragningarna inte var värre än vanligt. Efter ca 4 timmar väljer de ändå att ge mig en Bricanylspruta för att motverka värkar. Denna gav mig hjärtklappning och darrningar. Och först när dessa slutat fick jag åka hem med en liter mindre vätska! Å sicken skillnad det var. Kändes som jag förlorat 10 kg och en halvmeter i midjemått ;) Dock är ju detta inte konstant då vätskan fyller på sig självt hela tiden.
Nu var det hem för att sova innan jag skulle tillbaka till Östra för magnetröntgen (kl 7...).
Magmätning
26+3
Jag hade nu blött lite varje dag i veckan men dagen efter senaste undersökningen blödde jag mer och denna dagen var det även lite koagel och sammandragningarna var kraftigare.
Jag hann gå på ett besök på mvc också innan jag skulle tillbaka till Östra. Sf-måttet låg nu på 33 cm, den hade alltså växt 6 cm på 2 veckor (1 cm per vecka är normalt). Och i mitt fall låg alltså magen på 6-7 veckor före i storlek.
Noterat från dagen
Varit på mvc idag och pratat med barnmorskan. Mätte magen som låg på 33 cm. Blodtrycket var bra 63/109.
Jag hade nu blött lite varje dag i veckan men dagen efter senaste undersökningen blödde jag mer och denna dagen var det även lite koagel och sammandragningarna var kraftigare.
Jag hann gå på ett besök på mvc också innan jag skulle tillbaka till Östra. Sf-måttet låg nu på 33 cm, den hade alltså växt 6 cm på 2 veckor (1 cm per vecka är normalt). Och i mitt fall låg alltså magen på 6-7 veckor före i storlek.
Noterat från dagen
Varit på mvc idag och pratat med barnmorskan. Mätte magen som låg på 33 cm. Blodtrycket var bra 63/109.
 |
| En mage i v 26?! |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)