Grattis på födelsedagen ❤

Grattis på födelsedagen Eveleen!
Ett år. Ett helt år sedan fina starka Eveleen föddes.
Läs om dagen för exakt ett år sedan här.
http://gravidmedfragetecken.blogspot.se/2015/05/akut-snitt.html?m=1
De månader hon fick stanna i livet var de längsta i mitt egna liv men tiden därefter har sprungit iväg. Grattis vår älskling, jag hoppas dom firar dig ordentligt där uppe!

Ni som känner mig vet att jag inte är ett dugg religiös och hade jag varit det hade jag garanterat tappat tron efter allt det vi under 2015 såg och fick vara med om. Så nej, jag tror inte på gud där uppe men jag tror på ett liv efter döden. Det måste jag tro på, annars blir döden alldeles för svår. Jag väljer att tro att hon flyger omkring där uppe, pigg och frisk. Redan gångna släktingar och vänner tar hand om henne. Det är min tro men religiös är jag inte.

Eveleen är saknad och kommer aldrig att glömmas. Hur stor familj vi än får kommer det alltid att finnas ett barn, en lillasyster, för lite.
Grattis på din första födelsedag vår vackra speciella älskade ängel.

Nu är jag trött på det här

Idag var Amys första dag tillbaka på dagis efter sommarlovet. Vi som fortfarande vabbar (och lyckades efter mycket om o men få rätt till ersättning hos Förs.kassan) skulle åka iväg till tippen och sedan vidare för att handla golv.
Vi mellanlandade i Mölnlycke och passade på att sitta ute och ge E mat. Vi märkte direkt att det var något som inte stämde. Hon andades tungt och var ganska kall men ändå klåmig i huden. Vid nästa stopp skulle vi byta blöja och då var hon slapp och protesterade inget under bytet vilket inte var likt henne. Vi bestämde oss för att handla golvet, åka hem och sedan skulle jag ta med henne till sjukhuset för att kolla upp henne.

Nu när hon är utskriven från alla avdelningar visste vi inte vart vi skulle gå. Mamma följde med mig till Östra och undertiden ringde Kim till bla Neo. Där fick läkaren som kollade på märkena på rumpan syn på sköterskans notering om att vi ringt. Tack vare detta mötte han och tre kirurger upp oss på akuten och tog hand om oss på en gång. Misstanken var att bölderna hade börjat blöda. Efter några undersökningar och förhör om hur jag upplevde att hon mådde skrev de in henne på kirurgavdelningen och skickade oss direkt på röntgen.

Denna gång röntgade de lungor och buk efter jag beskrivit hennes tunga andning och de sett hennes svullna mage. Bilderna visade att hon har en sammanfallen lungsäck. Inte konstigt att hon snabbt blev sjuk och fick svårt att andas. En torrgrimma med syrgas blev satt, hon fastar och får dropp. De vanliga proverna togs och dessa såg BRA ut. Ytterligare övernattning på sjukhus och denna gång blev det min tur. Hon ligger i övervakningsrum så jag får sova själv i ett rum brevid.

Imorgon skulle det vara dags för magnetröntgen på rumpan för de konstiga bölderna och denna kommer att bli av men när de ändå söver henne kommer de sätta in en slang i lungan för att hjälpa lungan att expandera. Hålet kommer FÖRHOPPNINGSVIS läka av sig själv inom några dagar OM vi har tur (som om E någonsin haft det).

På lördag fyller Amy 3 år och som vi och hon sett fram emot denna helg.. Och lite skrattretande är att denna helg är tredje gången min kompis Linda med familj planerat att sova hos oss fre-sön under detta året och VARJE gång har vi blivit inlagda på sjukhus. Kalasen kommer att bli av ändå även om jag kanske får pendla mellan hem och sjukhus en del.

Hinner inte skriva om de bestående sjukdomarna/skadorna innan det händer en ny grej. De hinner inte ens få svar på de andra grejerna förrän det dyker upp ytterligare en grej. Inte ens hörseln har vi svar på. Screeningen blev inte godkänd i onsdags så nästa vecka ska vi till sahlgrenska för en större kontroll. Ska hon ha hörselproblem till råga på allt?

God Natt från en rätt sjukhustrött mamma ♡

Permission och Kalium

Korrigerad ålder: 13 dagar
Okorrigerad ålder: 2 månader & 3 veck
Vikt: ca 3300 gram                    

Mycket har hänt det senaste så vet inte riktigt var jag ska börja att berätta om den senaste veckan.

Sjukhustjejen

Kim fick ansvara för denna sjukhusvistelse. Han såg hemskheter på barniva med mycket sjuka barn medan han själv försökte hålla sig stark för E och samtidigt hänga med i svängarna med alla tester som utfördes.
Natriumet höjdes tillslut genom att spruta salt direkt i skelettet. Saltet hjälpte även till att driva ut kaliumet som var alldeles för högt (genom att kissa). Detta skedde redan på IVA.

Urinvägsinfektionen behandlades med antibiotika, en via dropp och en annan som var till för att få den första antibiotikan att verka snabbare. Hon hade vid det här laget blivit flyttad till en barnvårdavdelning. Där sov Kim och hon själva i ett rum. Det tog inte lång tid förrän hon slutade kräkas, gå upp i vikt, ta flaskan och ha längre vakenstunder. Mycket oro och frustration var det innan hon i torsdags fick permission att åka hem. Varje dag fram till den 6e skulle vi åka tillbaka till Östra för att få antibiotika på morgonen och åka dit en kväll för prover.

Sjöhäng

Skönt att ha henne hemma kan jag tala om! Speciellt i detta väder även om det är lite svårt att hålla henne sval.

Igår var i alla fall kvällen då vi åter körde till Östra, denna gång för att ta koncentrationstest (för att se att det var rätt styrka på antibiotikan), blodvärde (HB) och saltvärden. Testet tog dryga 10 minuter så var snart hemma igen. Ungefär 1.5 timmar senare när vår lilla familj (+mormor o några kusiner) var på väg till ett kvällsdopp ringde det från hemligt nummer. Och jag kan tala om att samtal från hemligt nummer numer ALLTID får oron att växa. Och sällan är oron obefogad. Denna gång var inget undantag. De ringde för att säga att infektionsvärdet var nere på 6 (det är BRA!) men att kaliumhalten var hög den låg på 8 (bör ligga mellan 3 och 5). Högt kalium är det som bl.a. kan orsaka hjärtflimmer. Sköterskan sa att vi kan åka på direkten eller vänta till morgonen därpå, då vi ändå skulle dit för antibiotikan, och undertiden ge henne extra vätska. Vi valde att vänta.
Så imorse åkte vi hela familjen till Östra för dagens dos av antibiotika och för att ta ett nytt test för kaliumet. Vi begav oss till Allum i väntan på svaret. Efter ett tag ringde det från hemligt nummer och sköterskan berättade att kaliumet fortfarande låg högt, nu på 6, så vi behövde komma tillbaka för att ta ytterligare ett prov, denna gång genom en PVK (en infart) för att detta kunde ge ett mer pålitligt svar.

Det finns olika sätt att ta dessa test och hittills hade de tagit testen genom ett stickhål i tån (venöst prov) och klämt fram blodet. Risken när de gör detta är att de kan klämma (de behöver ofta trycka fram blodet) fram andra ämnen från bl.a. musklerna som följer med provresultatet. För en gångs skull lyckades sköterskan sätta en infart på första försöket och vi fick ett snabbresultat redan efter en kvart! Provet låg på 4. Alltså alldeles perfekt. Vi slapp bli inlagda. Vi fick åka hem. Varför de inte tog provet med infart på en gång? Ja, det undrar jag med. Kanske för cvk inte längre funkar att ta prover ifrån. Kanske för de inte vill sätta en PVK i onödan. Vi blev däremot oroliga i onödan. Resten av dagen var härlig med vänner och mycket bad!

Babysitter var populär
Speciellt med Amy brevid ♡

Under sjukhusvistelsen har njurarna varit i stor fokus. Vi har även lite fler svar ang hjärna, genetik och kromosomer. Men detta kräver ett inlägg vadera så det får bli en skrivning om det en annan dag!

Vårdens barn

Okorr. ålder: 2 månader & 3 veckor Korr. ålder: 7 dagar Vikt: 2818 gram
E blev ju inlagd på BIVA i torsdags och Kim var med henne under natten. Hon har under helgen blivit förflyttad till en barnavdelning. Kim fick sova hemma natten fredag-lördag och åkte tillbaka på förmiddagen beredd att sova där ett tag framåt. Vi hade våra bästa vänner med sina barn sovande hos oss så jag valde att stanna där hemma med Amy och dem. Förutom att Kim och E var på sjukhus var det en härlig helg men oron och saknaden gnagde hela tiden men deras sällskap hjälpte mig på roligare tankar.

Det upptäcktes igår att hon hade en urinvägsinfektion. Den var inte särskilt kraftig och de var snabba på att sätta in medicin mot det. Misstanken är nu att hon fått infektionen för att kroppen koncentrerat sig på att ta hand om den kraftiga förkylning hon hade. Och att infektionen i sin tur skapat de oroande saltnivåerna. Nu går vi i väntan på att infektionen ska gå över och att kroppen ska reglera saltnivåerna själv. I övrigt har hon börjat äta på flaska mera, hon har en fin färg och är vaken mycket mer.

Idag körde jag hem våra vänner medan A var hos Carro. Efteråt åkte jag till sjukhuset för att träffa E för första gången sedan jag lämnade i torsdags. Jag hade en klump i magen redan på vägen dit. Jag var dessutom trött och hungrig. Hur underbart det än var att se henne hade jag hela tiden tårarna i halsen och ville inte mer än bort från sjukhuset. Det kom in en sköterska en gång i halvtimmen vilket irriterade mig, den ena var visserligen där för att ge mat och ta kontroller men den andra gick in för att ge oss nya upplysningar. Upplysningar jag är helt säker på att Kim sa redan igår. Ludd kallar jag det. När de säger sådant som egentligen inte är viktigt. Jag vill ha svar eller korten på bordet. Jag litar på vården men inte på personalen. Och då menar jag inte att de inte kan sitt jobb för otroligt duktiga är de. De är trevliga och härliga att ha att göra med. MEN jag är helt säker på att de aldrig berättar allt. Att de alltid vet mer än de säger. Denna sköterska frågade mig ifall jag ville ha en förstahandskontakt med en läkare istället för att Kim berättar för mig. Men jag kan inte se nyttan i detta då de ändå inte har svar. Och nu, efter 11 veckor, är svar det enda jag är intresserad av.

När döden åter knackar på

Igår var det dags för Mr-röntgen på hjärna och njurar som vi väntat med tills hon var fullgången. Undersökningen var klar och allt gick bra. Eftersom vi egentligen skulle ha hemvård igår så fick neo-mottagningen väga och ta tester.
HB och infektiontest (bad själv om detta då jag tyckt att hon varit lite annorlunda det senaste) togs. Hb:t kom tillbaka inom en halvtimme och hade stigit från 106 till 113! Infektionsvärdet skulle jag få reda på senare.

Vi åkte hem och hämtade senare A på dagis. När vi kom hem ringde de från mottagningen och berättade att hon inte hade någon infektion men sköterskan hade sett att värdet på kalium (mineralämne viktig för kroppens celler) låg högt och natrium (salt & vätska) låg lågt. Tydligen är det vanligt att dessa blir felmätta så dagens läkare ville att vi skulle komma tillbaka till Östra för att ta om proverna. Lite halvirriterad, trött och förkyld åkte jag och Kim tillbaka till Östra medan A fick följa med Carro hem och baka äpplepaj ♡

De tog proverna på avd 316 och fick svaren snabbt. Fortfarande låg värdena för lågt resp för högt (dessutom låg hb:t nu på 100 men apparaterna verkar vara sådär pålitliga..). Doktorn hade vi inte sett än men hon skickade sköterskan för att säga att hon vill lägga in E igen. Min första respons var att det kan de glömma. Det fanns inte en chans att jag lämnar henne där igen. Först då kom doktorn och berättade att om natriumet ligger så lågt som det gjorde är det farligt för att hjärnan kan svullna och om kaliumet är så högt kan hjärtat stanna. Nu svävade alltså E mellan liv & död igen. Och i samma stund slutade jag vara stark. Nu fick det räcka. Jag åkte därifrån och lämnade Kim o E i väntan på vart hon skulle läggas in.

Uppdateringen från Kim under kväll och natt är att hon blev inlagd på IVA och de hade stuckit henne ca 40 gånger för olika tester. Inatt fick hon därför en ny cvk inopererad, denna gång i låret. Strax efter midnatt fick jag även veta att värdena hade stabiliserat sig och att hon producerar naturligt kortison själv (annars var risken för att hon skulle behöva äta kortison resten av livet). Imorse var hon piggare och har tydligt visat hunger. Nu ligger hon kvar för observation och för att lista ut varför det blev såhär.

Nu blev det ett långt inlägg igen men svårt att korta ner en sådan här allvarlig "liten" händelse som dessutom fick mig så arg och ledsen.

(Sidnot: Amys o Carros äpplepaj var jättegod och när vi sedan kom hem runt 21 var vi utelåsta. Inte riktigt min dag. Dessutom är jag förkyld.)

A bakar äpplepaj hos Carro!
(Carros foto)

Välkommen

Nu är det dags att släppa in allmänheten, vänner, bekanta och familj i denna blogg.

Redan när problemen började i min graviditet började jag söka efter information och bloggar om samma problem som mig. En del hittade man och om vissa grejer hittade jag inte nått. Jag funderade på om inte jag också skulle börja blogga. Men orken fanns inte där. Jag tänkte att någon annan kanske också går igenom en svår graviditet och har liknande problem som jag. Samma tankar fanns efter förlossningen och när neo-tiden började.
När jag väl började skriva var det många veckor tom månader att skriva ikapp. Första meningen med att skriva denna blogg var alltså för andra i liknande situation, sedan att informera vänner och familj.
Vad jag inte hade räknat med att det blev en bearbetning för mig. Istället för att grubbla på allt vi gick igenom kunde jag skriva av mig och lägga just den dagen bakom mig.

Jag och Kim har alltså fått barn efter en komplicerad graviditet. Vi fick en dotter född i v 30. I denna blogg kan ni läsa om vad vi gått igenom, fortfarande gå igenom och länge kommer att gå igenom.

Förlossningsömma

30+0 forts.
6-8 veckor, stanna på sjukhus? Instängd i väntan. Utan att åka hem till min bubbla, min Kim och Amy. Barnmorskan som hade hand om mig (och var en kund på jobbet) fick hämta mycket papper för att jag skulle kunna torka bort alla mina paniktårar som helt plötsligt sprutade. Kim & Amy hade redan åkt hemåt och jag hade ingen möjlighet att säga godnatt eller hejdå.

Sammandragningarna ökade i styrka och ryggen värkte av dessa. Min BM var lite bekymrad över smärtan jag hade och erbjöd smärtstillande vilket jag avböjde. Hade jag gått igenom en förlossning utan smärtstillande kunde jag nog klara lite sammandragningar ;)

Meeen de blev starkare och starkare och bm hämtade åter läkaren. Denna gång frågade jag om smärtstillande för kom och tänka på att så här ont kan jag ju inte ha i 8 veckor!! Nu var det läkarens tur att säga nej till smärtstillande.  Läkaren bad mig tom att ringa Kim och be honom komma tillbaka och stanna över natten "hellre en gång för mycket än för lite".
Detta var klockan 20. Grannen och vännen Freddy ställde upp som barnvakt på nolltid och Kim satte gasen i botten på vår Aygo-Crazy.

Jag insåg när fler och fler läkare gick in och ut ur rummet och när BM muttrade till en av dom "det här ÄR förlossningsömma" att det kunde vara dags för att förbereda sig för att bli tvåbarnsmorsa.

20.25 bestämdes det att jag skulle snittas. Och det skulle hända ikväll.

Inlagd och det är länge

30+0 forts.
Jag stoppade i mig lunch och gick tillbaks till soffan. Jag började blöda igen. Och koagel som skrämde mig. Det var nu tidig eftermiddag. Jag tog järntabletter och blodstoppande. Fram emot 16-tiden gick det inte att hålla tillbaka längre utan smsade Kim att han fick åka till dagis sedan hämta mig och köra mig till sjukhuset. Kim var inte glad. Han tyckte jag borde tagit ambulans redan på morgonen. Möjligen hade han rätt men jag fick åtminstone ett dygn i hemmet innan jag var tillbaka på sjukhuset. Han blev ännu grinigare när pessimistiska jag sa till honom på att förbereda sig för snitt för nu klarar inte jag av att vara gravid längre.

Sammandragningarna var värre än vanligt och förlossningskordinatorn sa idag till oss att gå direkt till specialförlossningen istället för anatenal. Där pussade jag Kim och Amy hejdå för stunden och klev in i den bekanta miljön.

Barnmorskan som blev tilldelad mig för kvällen var även hon bekant men inte ifrån sjukhuset. När kvällens läkare kom var hon även bekant.. det var läkaren som jag rymde ifrån. Och denna gången talade hon om för mig att jag kommer att få vara inlagd tills barnet kommer. Och det kunde dröja 6-8 veckor till dess...

En känslosam helg

29+5
Helgen var seg och försökte mest sova. Berättade ju att jag fick en kortisonspruta på fredagskvällen. Man ska helst få två och detta är mellan 24 timmar. Då nattens barnmorska inte lyckades med ctgt, vilket jag fick ha på hela tiden nu, valde de att ge mig ytterligare kortison efter bara 10 timmar. Detta för att de inte kunde avgöra ifall det var fostret som rörde sig eller om fostrets hjärtljud gått ner.

Natten blev lång med många avbrott. Blödningen hade minskat men var fortfarande på fasta. Kim kom på förmiddagen och höll mig sällskap. Kortisonet hade biverkningar som jag kände av. Jag var trött utan att kunna sova, hade kraftiga värmevallningar och jag var känslig. Hade gråten i halsen hela tiden och grät så fort Amys namn kom på tal. Saknade henne så otroligt.

På kvällen fanns det inte plats för mig längre på specialförlossningen utan fick flytta till specialBB. Detta var ju positivt då de inte längre trodde jag skulle föda. MEN blev lagd i ett rum med två andra väntande mammor. Inte min grej att dela rum med andra. Speciellt inte när de pratar i telefon med högtalaren på klockan 1 på natten.

Inlagd IGEN

29+4
Insåg att det nu inte gick att ignorera blödningen. Blödde mycket och stora koagel. Fick ställa in min efterlängtade helg med vännerna och besviken gå in på anatenal igen. Hade turen som mötte sköterskan som var med vid tappningen så hon tog genast emot mig, la in mig på ett rum och satte på ctgt. Sen sprang hon för att leta rätt på en läkare.

Läkarn kom, ultraljud gjordes, höll på att svimma av blodförlusten och blev (åter igen) inlagd på specialförlossningen.

Ctg och blev satt på fasta from 15.30. Läkare och barnmorskor som sprang på rummet mest hela tiden. Det var ett stort (förlossnings)rum. Kim var med mig men åkte framåt kvällen. Jag hade dropp med blodhämmande medicin i. Och jag fick min första spruta med kortison. Kortison får man för att påskynda fostrets lungor ifall den föds för tidigt.

 Nu handlade googlande om kejsarsnitt och prematura barn. Fast trodde aldrig att detta skulle hända.

Inlagd

28+1
Denna tisdag var som de flesta andra dagar förutom att jag INTE hade någon undersökning! Amy fick vara hemma så hon och jag skulle spendera dagen med min mamma och åka och kolla på brädor till staketet jag vill ha runt huset.

Vi hann ungefär ut ur sängen och att borsta tänderna då jag fick en hostattack (av denna envisa förkylning) och känner i samma veva att något händer. Jag blöder och det är mycket. Amy var ju med så behöll lugnet, försöker "stoppa" blödningen och ringer mamma om att vi får ändra planerna så att hon får hämta Amy istället. Därefter gick nästa samtal till Kim som direkt stack från jobbet och tredje gick till förlossningskordinatorn som snabbt beslutade att jag skulle åka in till Östras Anatenalavd. Blödningarna minskade en del efter koagel kom.

Kim och mamma kom i samma veva och vi stack direkt. Väl framme blev jag direkt inkallad av en barnmorska och CTGt blev påsatt. Som de andra gångerna blev inte ctgt godkänt för barnet simmade omkring. Blodprover, blodtryck och hb-värde togs.

Proverna visade sig vara bra och det man kunde se på ctgt var även det bra. En läkare kom och gjorde ultraljud (vilket i ordningen??) och tycktes sig se att jag hade en föreliggande moderkaka (placenta previa) vilket betyder att den låg långt ner och i mitt fall lite för öppningen. Jag blev inlagd på specialförlossningen för natten och Kim åkte hem inpå kvällen.