 |
| Så ny man nästan bara kan vara |
 |
| Lyckats lämna sängen |
 |
| Hålla om min lilla |
 |
| Traditionella silverbricka med frukost |
 |
| Liten liten liten |
onsdag 27 maj 2015
Här är hon!
Uppvaknandet
30+1 / 1 dag
Att bli sövd och vakna upp någon annanstans är en rätt märklig känsla. Och tro inte att du är klar i huvudet och kan resa dig upp och gå! Jag minns att de rullade ut mig och någon gång på resan till uppvaket ("Zombi-rummet") tog jag av mig masken och frågade om hon levde. Blev rätt förvånad och lättad när de lite lätt skrattande svarade Ja! Min nästa fråga var om Kim var där och när de även svarade ja på den frågan somnade jag om.
23.20 började jag så lätt se mig omkring i rummet där jag låg. En kille kom in, satte en sladd med en knapp i handen på mig som jag krampaktigt höll kvar, han sa tryck på den om du får ont. Ett sånt luddigt minne men minns att jag höll den med lillfingret precis så han gav mig den tills jag var på BB.
I sängen brevid låg en man med dödsångest. Han skrek och han grät.
En sköterska kom med telefon, det var Kim som lyckats lokalisera mig. Lillan mådde under omständigheterna bra. Hon var 39 cm lång och 1430 gram tung.
Man blir väldigt torr i halsen av att ha en slang nerkörd och väldigt flummig i bollen av narkos och andra droger. När jag tillslut övertalat sköterskorna om att jag mådde hyfsat bra blev jag körd till specialBB. Där tog de prover och försäkrade sig om att jag mådde bra så tillslut fick jag sängliggandes skjuts till Neonatalavd 316 för att se henne (UTANFÖR min mage!).
Kim satt och sov i en fåtölj (klockan var 03.30 vid det här laget) och brevid honom stod sängen med vår lilla dotter i. Hon låg med navelkateter, CPAP (hjälpmedel för andning), infarter, sond i näsan och andra nödvändigheter. Men hon slapp respirator.
Innan vi gick/rullade tillbaka till BB fick jag hålla henne för första gången, vår lilla docka med så många frågetecken runt sig. Men hon var i liv. Och jag glad och fortfarande lättad när vi somnade för den resterande delen av natten.
Att bli sövd och vakna upp någon annanstans är en rätt märklig känsla. Och tro inte att du är klar i huvudet och kan resa dig upp och gå! Jag minns att de rullade ut mig och någon gång på resan till uppvaket ("Zombi-rummet") tog jag av mig masken och frågade om hon levde. Blev rätt förvånad och lättad när de lite lätt skrattande svarade Ja! Min nästa fråga var om Kim var där och när de även svarade ja på den frågan somnade jag om.
23.20 började jag så lätt se mig omkring i rummet där jag låg. En kille kom in, satte en sladd med en knapp i handen på mig som jag krampaktigt höll kvar, han sa tryck på den om du får ont. Ett sånt luddigt minne men minns att jag höll den med lillfingret precis så han gav mig den tills jag var på BB.
I sängen brevid låg en man med dödsångest. Han skrek och han grät.
En sköterska kom med telefon, det var Kim som lyckats lokalisera mig. Lillan mådde under omständigheterna bra. Hon var 39 cm lång och 1430 gram tung.
Man blir väldigt torr i halsen av att ha en slang nerkörd och väldigt flummig i bollen av narkos och andra droger. När jag tillslut övertalat sköterskorna om att jag mådde hyfsat bra blev jag körd till specialBB. Där tog de prover och försäkrade sig om att jag mådde bra så tillslut fick jag sängliggandes skjuts till Neonatalavd 316 för att se henne (UTANFÖR min mage!).
Kim satt och sov i en fåtölj (klockan var 03.30 vid det här laget) och brevid honom stod sängen med vår lilla dotter i. Hon låg med navelkateter, CPAP (hjälpmedel för andning), infarter, sond i näsan och andra nödvändigheter. Men hon slapp respirator.
Innan vi gick/rullade tillbaka till BB fick jag hålla henne för första gången, vår lilla docka med så många frågetecken runt sig. Men hon var i liv. Och jag glad och fortfarande lättad när vi somnade för den resterande delen av natten.
tisdag 26 maj 2015
Akut snitt
30+0 forts.
Jag gjordes iordning för snitt. Ctgt togs av och magen blev rentvättad. Kateter sattes. Jag fick mössa på huvudet. Vad jag inte minns är om jag fick operationskläder på mig men jag minns att BM la fram Kims kläder till han kom. Läkaren kom och talade om läget för mig. Att de var tre läkare och bakjouren (överläkare på jour) som diskuterat och kommit fram till att det här var bästa utvägen för mig. Kroppen hade själv satt igång förlossningen och det var förvärkar jag hade.
20.34 smsade jag Kim och frågade när han skulle vara framme, max 15 min fick jag till svars. BM rullade undertiden in mig i operationssalen där jag fick hälsa på allt ifrån undersköterskan till narkosläkaren. Narkosläkaren var även den som förklarade för mig hur det skulle gå till. De försökte samtidigt sätta en infart (venkateter) i handen på mig vilket de misslyckades med. Jag försökte genomlida värkarna medan läkarn berättade för mig att jag skulle få lokalbedövning i ryggen sedan skulle de ge mig ryggbedövning vilket i sin tur skulle göra att jag inte kände när de skar i mig men skulle eventuellt känna när de lyfte ur barnet. Detta kallas för Akut Snitt.
Kim hade ännu inte dykt upp. De femton minuterna kändes väldigt långa. Det var fortfarande tid innan operationen skulle påbörjas. Först skulle denna graviditetens sista Ctg göras. Min BM utförde det. Och så fort fostrets hjärtljud hittades skrek BM fan och utlöste sedan larm. Fostrets hjärtljud sjönk så nu var det bråttom. Från akutsnitt till katastrofsnitt. Detta betyder att jag skulle sövas omgående och barnet skulle vara ute inom 10 min. Man hoppar då över en del av förberedelserna då moderns eller som i detta fall barnets liv stod på spel. Kim kom lagom till att barnet lyftes ur min mage, för 20.51 var hon född - vår andra dotter.
Jag gjordes iordning för snitt. Ctgt togs av och magen blev rentvättad. Kateter sattes. Jag fick mössa på huvudet. Vad jag inte minns är om jag fick operationskläder på mig men jag minns att BM la fram Kims kläder till han kom. Läkaren kom och talade om läget för mig. Att de var tre läkare och bakjouren (överläkare på jour) som diskuterat och kommit fram till att det här var bästa utvägen för mig. Kroppen hade själv satt igång förlossningen och det var förvärkar jag hade.
Kim hade ännu inte dykt upp. De femton minuterna kändes väldigt långa. Det var fortfarande tid innan operationen skulle påbörjas. Först skulle denna graviditetens sista Ctg göras. Min BM utförde det. Och så fort fostrets hjärtljud hittades skrek BM fan och utlöste sedan larm. Fostrets hjärtljud sjönk så nu var det bråttom. Från akutsnitt till katastrofsnitt. Detta betyder att jag skulle sövas omgående och barnet skulle vara ute inom 10 min. Man hoppar då över en del av förberedelserna då moderns eller som i detta fall barnets liv stod på spel. Kim kom lagom till att barnet lyftes ur min mage, för 20.51 var hon född - vår andra dotter.
Förlossningsömma
30+0 forts.
6-8 veckor, stanna på sjukhus? Instängd i väntan. Utan att åka hem till min bubbla, min Kim och Amy. Barnmorskan som hade hand om mig (och var en kund på jobbet) fick hämta mycket papper för att jag skulle kunna torka bort alla mina paniktårar som helt plötsligt sprutade. Kim & Amy hade redan åkt hemåt och jag hade ingen möjlighet att säga godnatt eller hejdå.
Sammandragningarna ökade i styrka och ryggen värkte av dessa. Min BM var lite bekymrad över smärtan jag hade och erbjöd smärtstillande vilket jag avböjde. Hade jag gått igenom en förlossning utan smärtstillande kunde jag nog klara lite sammandragningar ;)
Meeen de blev starkare och starkare och bm hämtade åter läkaren. Denna gång frågade jag om smärtstillande för kom och tänka på att så här ont kan jag ju inte ha i 8 veckor!! Nu var det läkarens tur att säga nej till smärtstillande. Läkaren bad mig tom att ringa Kim och be honom komma tillbaka och stanna över natten "hellre en gång för mycket än för lite".
Detta var klockan 20. Grannen och vännen Freddy ställde upp som barnvakt på nolltid och Kim satte gasen i botten på vår Aygo-Crazy.
Jag insåg när fler och fler läkare gick in och ut ur rummet och när BM muttrade till en av dom "det här ÄR förlossningsömma" att det kunde vara dags för att förbereda sig för att bli tvåbarnsmorsa.
20.25 bestämdes det att jag skulle snittas. Och det skulle hända ikväll.
6-8 veckor, stanna på sjukhus? Instängd i väntan. Utan att åka hem till min bubbla, min Kim och Amy. Barnmorskan som hade hand om mig (och var en kund på jobbet) fick hämta mycket papper för att jag skulle kunna torka bort alla mina paniktårar som helt plötsligt sprutade. Kim & Amy hade redan åkt hemåt och jag hade ingen möjlighet att säga godnatt eller hejdå.
Sammandragningarna ökade i styrka och ryggen värkte av dessa. Min BM var lite bekymrad över smärtan jag hade och erbjöd smärtstillande vilket jag avböjde. Hade jag gått igenom en förlossning utan smärtstillande kunde jag nog klara lite sammandragningar ;)
Detta var klockan 20. Grannen och vännen Freddy ställde upp som barnvakt på nolltid och Kim satte gasen i botten på vår Aygo-Crazy.
20.25 bestämdes det att jag skulle snittas. Och det skulle hända ikväll.
måndag 25 maj 2015
Inlagd och det är länge
30+0 forts.
Jag stoppade i mig lunch och gick tillbaks till soffan. Jag började blöda igen. Och koagel som skrämde mig. Det var nu tidig eftermiddag. Jag tog järntabletter och blodstoppande. Fram emot 16-tiden gick det inte att hålla tillbaka längre utan smsade Kim att han fick åka till dagis sedan hämta mig och köra mig till sjukhuset. Kim var inte glad. Han tyckte jag borde tagit ambulans redan på morgonen. Möjligen hade han rätt men jag fick åtminstone ett dygn i hemmet innan jag var tillbaka på sjukhuset. Han blev ännu grinigare när pessimistiska jag sa till honom på att förbereda sig för snitt för nu klarar inte jag av att vara gravid längre.
Sammandragningarna var värre än vanligt och förlossningskordinatorn sa idag till oss att gå direkt till specialförlossningen istället för anatenal. Där pussade jag Kim och Amy hejdå för stunden och klev in i den bekanta miljön.
Barnmorskan som blev tilldelad mig för kvällen var även hon bekant men inte ifrån sjukhuset. När kvällens läkare kom var hon även bekant.. det var läkaren som jag rymde ifrån. Och denna gången talade hon om för mig att jag kommer att få vara inlagd tills barnet kommer. Och det kunde dröja 6-8 veckor till dess...
Jag stoppade i mig lunch och gick tillbaks till soffan. Jag började blöda igen. Och koagel som skrämde mig. Det var nu tidig eftermiddag. Jag tog järntabletter och blodstoppande. Fram emot 16-tiden gick det inte att hålla tillbaka längre utan smsade Kim att han fick åka till dagis sedan hämta mig och köra mig till sjukhuset. Kim var inte glad. Han tyckte jag borde tagit ambulans redan på morgonen. Möjligen hade han rätt men jag fick åtminstone ett dygn i hemmet innan jag var tillbaka på sjukhuset. Han blev ännu grinigare när pessimistiska jag sa till honom på att förbereda sig för snitt för nu klarar inte jag av att vara gravid längre.
Sammandragningarna var värre än vanligt och förlossningskordinatorn sa idag till oss att gå direkt till specialförlossningen istället för anatenal. Där pussade jag Kim och Amy hejdå för stunden och klev in i den bekanta miljön.
Barnmorskan som blev tilldelad mig för kvällen var även hon bekant men inte ifrån sjukhuset. När kvällens läkare kom var hon även bekant.. det var läkaren som jag rymde ifrån. Och denna gången talade hon om för mig att jag kommer att få vara inlagd tills barnet kommer. Och det kunde dröja 6-8 veckor till dess...
Rädsla
30+0
Mitt i natten till måndagen den 13/4 steg jag ur sängen för jag kände att det var nått som inte stämde. Hann knappt fram till toan innan jag kände att jag blödde igen. Denna gång var det inte mycket men däremot koagel på en sådär 10 cm stor. Kim kom sömnigt upp och frågade om jag blödde. Jag svarade nej. Det gjorde jag ju inte. Inte så mycket i alla fall och det var vi vana vid.
Kim körde A till dagis strax innan 8 vilket han börjat göra det senaste eftersom jag knappt klarade av att varken köra eller gå. Det dröjde inte länge efter det som jag fick rusa ur sängen. Jag blödde. Och det var mycket.
Men skam den som ger sig. Jag skulle till vilket pris INTE bli inlagd igen. Blödningen minskade och inga fler koagel kom.Jag hade lovat Kim att jag skulle ligga i soffan hela dagen och jag hade inga andra planer än det. Jag var matt och yr efter blodförlusten och järntabletter, mat och vatten hjälpte inte mycket. Ska erkänna att jag var rädd. Pga alla problem vi och fostret hade haft var jag inte rädd för förlossning eller hur magen/fostret mådde. Jag var rädd för att bli inlagd.
Ville inte lämna min bubbla igen. Ville inte lämna Kim och framför allt ville jag inte lämna min solstråle, tjejen som var den som höll mig levande och gjorde så vardagen fungerade - allas vår Amy. Har aldrig haft sådan seperationsångest som de gånger jag blev inlagd på sjukhus. Och jag hade en känsla av att ifall jag blir inlagd nu lär jag ligga där tills denna graviditet var över.
Mitt i natten till måndagen den 13/4 steg jag ur sängen för jag kände att det var nått som inte stämde. Hann knappt fram till toan innan jag kände att jag blödde igen. Denna gång var det inte mycket men däremot koagel på en sådär 10 cm stor. Kim kom sömnigt upp och frågade om jag blödde. Jag svarade nej. Det gjorde jag ju inte. Inte så mycket i alla fall och det var vi vana vid.
Kim körde A till dagis strax innan 8 vilket han börjat göra det senaste eftersom jag knappt klarade av att varken köra eller gå. Det dröjde inte länge efter det som jag fick rusa ur sängen. Jag blödde. Och det var mycket.
Men skam den som ger sig. Jag skulle till vilket pris INTE bli inlagd igen. Blödningen minskade och inga fler koagel kom.Jag hade lovat Kim att jag skulle ligga i soffan hela dagen och jag hade inga andra planer än det. Jag var matt och yr efter blodförlusten och järntabletter, mat och vatten hjälpte inte mycket. Ska erkänna att jag var rädd. Pga alla problem vi och fostret hade haft var jag inte rädd för förlossning eller hur magen/fostret mådde. Jag var rädd för att bli inlagd.
Ville inte lämna min bubbla igen. Ville inte lämna Kim och framför allt ville jag inte lämna min solstråle, tjejen som var den som höll mig levande och gjorde så vardagen fungerade - allas vår Amy. Har aldrig haft sådan seperationsångest som de gånger jag blev inlagd på sjukhus. Och jag hade en känsla av att ifall jag blir inlagd nu lär jag ligga där tills denna graviditet var över.
Utskriven av läkare
29+6
Blev förresten av med både att vara fastande och ctgt på dag tvås eftermiddag och gjorde nu bara ctg var femte timme och de blev faktiskt godkända inom en timme! På söndagens förmiddag (efter en jobbig natt på BB) kom Kim ungefär samtidigt som doktorn som faktiskt skrev ut mig! Jag fick fortfarande blodstoppande och fick med mig några sådana piller hem. Gick hem med små blödningar och läckte lite fostervatten vilket kan vara vanligt efter en tappning. I övrigt hade mina biverkningar från kortisonet börjat försvinna.
Hur jag fick min bil ifrån Östras parkering? Jo, vi har en supersnäll granne med stort släp som kom och hämtade den och körde den till verkstaden.
Mådde bra att vara hemma! Min lugna fantastiska bubbla jag bor i. Och Amy, min fina solstråle. På kvällen skulle 2 kollegor till mig och Carro äta middag hos Carro så jag, Kim och Amy hakade på. Det var så skönt med sällskap och åter igen komma ifrån sjukhusvärlden :)
Blev förresten av med både att vara fastande och ctgt på dag tvås eftermiddag och gjorde nu bara ctg var femte timme och de blev faktiskt godkända inom en timme! På söndagens förmiddag (efter en jobbig natt på BB) kom Kim ungefär samtidigt som doktorn som faktiskt skrev ut mig! Jag fick fortfarande blodstoppande och fick med mig några sådana piller hem. Gick hem med små blödningar och läckte lite fostervatten vilket kan vara vanligt efter en tappning. I övrigt hade mina biverkningar från kortisonet börjat försvinna.
Hur jag fick min bil ifrån Östras parkering? Jo, vi har en supersnäll granne med stort släp som kom och hämtade den och körde den till verkstaden.
Mådde bra att vara hemma! Min lugna fantastiska bubbla jag bor i. Och Amy, min fina solstråle. På kvällen skulle 2 kollegor till mig och Carro äta middag hos Carro så jag, Kim och Amy hakade på. Det var så skönt med sällskap och åter igen komma ifrån sjukhusvärlden :)
 |
| Min bubbla |
En känslosam helg
29+5
Helgen var seg och försökte mest sova. Berättade ju att jag fick en kortisonspruta på fredagskvällen. Man ska helst få två och detta är mellan 24 timmar. Då nattens barnmorska inte lyckades med ctgt, vilket jag fick ha på hela tiden nu, valde de att ge mig ytterligare kortison efter bara 10 timmar. Detta för att de inte kunde avgöra ifall det var fostret som rörde sig eller om fostrets hjärtljud gått ner.
Natten blev lång med många avbrott. Blödningen hade minskat men var fortfarande på fasta. Kim kom på förmiddagen och höll mig sällskap. Kortisonet hade biverkningar som jag kände av. Jag var trött utan att kunna sova, hade kraftiga värmevallningar och jag var känslig. Hade gråten i halsen hela tiden och grät så fort Amys namn kom på tal. Saknade henne så otroligt.
På kvällen fanns det inte plats för mig längre på specialförlossningen utan fick flytta till specialBB. Detta var ju positivt då de inte längre trodde jag skulle föda. MEN blev lagd i ett rum med två andra väntande mammor. Inte min grej att dela rum med andra. Speciellt inte när de pratar i telefon med högtalaren på klockan 1 på natten.
Helgen var seg och försökte mest sova. Berättade ju att jag fick en kortisonspruta på fredagskvällen. Man ska helst få två och detta är mellan 24 timmar. Då nattens barnmorska inte lyckades med ctgt, vilket jag fick ha på hela tiden nu, valde de att ge mig ytterligare kortison efter bara 10 timmar. Detta för att de inte kunde avgöra ifall det var fostret som rörde sig eller om fostrets hjärtljud gått ner.
Inlagd IGEN
29+4
Insåg att det nu inte gick att ignorera blödningen. Blödde mycket och stora koagel. Fick ställa in min efterlängtade helg med vännerna och besviken gå in på anatenal igen. Hade turen som mötte sköterskan som var med vid tappningen så hon tog genast emot mig, la in mig på ett rum och satte på ctgt. Sen sprang hon för att leta rätt på en läkare.
Läkarn kom, ultraljud gjordes, höll på att svimma av blodförlusten och blev (åter igen) inlagd på specialförlossningen.
Ctg och blev satt på fasta from 15.30. Läkare och barnmorskor som sprang på rummet mest hela tiden. Det var ett stort (förlossnings)rum. Kim var med mig men åkte framåt kvällen. Jag hade dropp med blodhämmande medicin i. Och jag fick min första spruta med kortison. Kortison får man för att påskynda fostrets lungor ifall den föds för tidigt.
Nu handlade googlande om kejsarsnitt och prematura barn. Fast trodde aldrig att detta skulle hända.
Insåg att det nu inte gick att ignorera blödningen. Blödde mycket och stora koagel. Fick ställa in min efterlängtade helg med vännerna och besviken gå in på anatenal igen. Hade turen som mötte sköterskan som var med vid tappningen så hon tog genast emot mig, la in mig på ett rum och satte på ctgt. Sen sprang hon för att leta rätt på en läkare.
Läkarn kom, ultraljud gjordes, höll på att svimma av blodförlusten och blev (åter igen) inlagd på specialförlossningen.
Ge upp
29+4
Idag var en bra dag för kompisen jag träffar allt för sällan skulle bo hos oss under hela helgen med sin familj varav en grabb i samma ålder som vår tös.
Men först skulle jag tappas och även om detta är ett rätt jobbigt ingrepp såg jag fram emot att bli av med lite tung vätska.
Dagen började dock men onda aningar. Jag hade vaknat inatt av kraftiga sammandragningar och blödde på morgonen. Tyckte även att fosterrörelserna var mindre än vanligt.
Ultraljudet innan tappningen visade ca 4.3 liter fostervätska. Den visade även att fostrets hjärta slog långsamt.. Läkaren sa tom att det är inte alla bäbisar som vill leva. Att vissa ger upp.
Tanken ekade i huvudet. Var det här dagen som min bäbis skulle ge upp?
Fick även välja ifall jag ville göra tappningen ändå och utan att fundera valde jag att genomföra den. De satte igång med proceduren och tömde idag 1.5 liter.
Ultraljudet strax därefter visade att fostrets puls hade gått upp igen men detta sa egentligen inte mycket.
Jag blev åter igen körd i rullstol för att komma till ett rum för observation. Läkarn var lite bekymrad över att jag åkt ensam till ingreppet och skulle köra själv hem men det var lite sent att ändra på det nu. Ctgn sattes i vanlig ordning igång och sen var det bara att vänta på att (om?) det skulle bli godkänt. Låg och läste biografin om Astrid Lindgren (läsvärd!) i väntan på ctgt godkännande. Jag kunde proceduren nu. Var halft proffs på ctgvid det här laget. När jag fick godkännande att gå hann jag inte långt förrän jag kände att jag blödde igen. Fortsatte trots detta till bilen. Längtan efter att få åka hem och träffa mina vänner stoppades av min bil. För bilj####n startade f#n inte. Ringde ilsket till Kim som fick hämta Amy för att sedan få åka till mig. Medan han var påväg skulle jag leta efter någon som kunde hjälpa mig starta bilen. Hann inte hitta någon hjälp. Promenaden slutade på sjukhuset igen.
Idag var en bra dag för kompisen jag träffar allt för sällan skulle bo hos oss under hela helgen med sin familj varav en grabb i samma ålder som vår tös.
Men först skulle jag tappas och även om detta är ett rätt jobbigt ingrepp såg jag fram emot att bli av med lite tung vätska.
Dagen började dock men onda aningar. Jag hade vaknat inatt av kraftiga sammandragningar och blödde på morgonen. Tyckte även att fosterrörelserna var mindre än vanligt.
Ultraljudet innan tappningen visade ca 4.3 liter fostervätska. Den visade även att fostrets hjärta slog långsamt.. Läkaren sa tom att det är inte alla bäbisar som vill leva. Att vissa ger upp.
Tanken ekade i huvudet. Var det här dagen som min bäbis skulle ge upp?
Fick även välja ifall jag ville göra tappningen ändå och utan att fundera valde jag att genomföra den. De satte igång med proceduren och tömde idag 1.5 liter.
Ultraljudet strax därefter visade att fostrets puls hade gått upp igen men detta sa egentligen inte mycket.
Jag blev åter igen körd i rullstol för att komma till ett rum för observation. Läkarn var lite bekymrad över att jag åkt ensam till ingreppet och skulle köra själv hem men det var lite sent att ändra på det nu. Ctgn sattes i vanlig ordning igång och sen var det bara att vänta på att (om?) det skulle bli godkänt. Låg och läste biografin om Astrid Lindgren (läsvärd!) i väntan på ctgt godkännande. Jag kunde proceduren nu. Var halft proffs på ctgvid det här laget. När jag fick godkännande att gå hann jag inte långt förrän jag kände att jag blödde igen. Fortsatte trots detta till bilen. Längtan efter att få åka hem och träffa mina vänner stoppades av min bil. För bilj####n startade f#n inte. Ringde ilsket till Kim som fick hämta Amy för att sedan få åka till mig. Medan han var påväg skulle jag leta efter någon som kunde hjälpa mig starta bilen. Hann inte hitta någon hjälp. Promenaden slutade på sjukhuset igen.
Dagens ultraljud
29+2
Äntligen dags för tappning igen. Trodde jag! Det var bara inplanerat för ultraljud. Gör man ultraljud minst en gång i veckan så är det inte så mycket nytt som kan sägas. Hon vägde lite mindre än vad de brukar göra i den veckan 1.3 mot 1.43 kg men fortfarande inte onormalt lite.
Moderkakan visade sig att den låg både i fram- och bakkant och skulle förlossningen sätta igång de närmsta veckorna skulle det vara ett garanterat kejsarsnitt.
Spec. M tryckte in mig på hennes schema 2 dagar senare för tappning. Såg fram emot detta för nu var jag stor och ordentligt tung igen.
Äntligen dags för tappning igen. Trodde jag! Det var bara inplanerat för ultraljud. Gör man ultraljud minst en gång i veckan så är det inte så mycket nytt som kan sägas. Hon vägde lite mindre än vad de brukar göra i den veckan 1.3 mot 1.43 kg men fortfarande inte onormalt lite.
Moderkakan visade sig att den låg både i fram- och bakkant och skulle förlossningen sätta igång de närmsta veckorna skulle det vara ett garanterat kejsarsnitt.
Spec. M tryckte in mig på hennes schema 2 dagar senare för tappning. Såg fram emot detta för nu var jag stor och ordentligt tung igen.
Påsk
På Långfredagen tog jag kanske inte det så lugnt som jag borde men det är så svårt att sitta still och bara stirra när det är fint väder och storfamiljen är på gården och röjer. Kanske var detta anledningen till att jag på lördagen blödde mer igen. Då Circus och den årliga påskmiddagen stod på schemat ignorerade jag detta och den lätta yrseln och fortsatte dagen som planerat.
Påskharen hade varit i farten och lämnat 3 påskägg. Tur han (?) hade träffat på Carro påväg ifrån gården så vi fick reda på att han gömt dem utomhus! ;)
Circusen var knappast den bästa jag varit på men det var kul att göra något annat med familjen. Amys favorit var motorcyklar i en stor plåtboll!
Påskaftonen avslutades med trevlig traditionell familjemiddag hos mamma!
Påskharen hade varit i farten och lämnat 3 påskägg. Tur han (?) hade träffat på Carro påväg ifrån gården så vi fick reda på att han gömt dem utomhus! ;)
Circusen var knappast den bästa jag varit på men det var kul att göra något annat med familjen. Amys favorit var motorcyklar i en stor plåtboll!
Påskaftonen avslutades med trevlig traditionell familjemiddag hos mamma!
 |
| Lyckligt barn som fått påskägg och dessutom fått måla sig själv och framför allt sin mamma Fin va? |
söndag 24 maj 2015
Tankarna på annat
 |
| Bad i nya badkaret blev det varje dag |
Jag och Kim bestämde att han from nu fick ta några föräldrarlediga timmar på morgona så han kunde ta Amy till dagis så jag fick ägna tiden till att ta det lugnt.
 |
| Hästarna gottar sig |
Självutskriven
28+2
Natten på sjukhuset var inte rolig. Bihåleinflammationen tvingade mig att gå upp ett flertal gånger för att snyta mig och jag hostade som bara den.
Morgonen kom och det var dags för läkarna att göra sin rond. De pratade, klämde och kände på magen och sa sedan något i stil med; ja någon eller några nätter till här blir det nog. Det blev för mycket för mig. Jag sa till läkarn att blödningen i stort sett slutat och ctgt faktiskt såg bra ut. Att en natt till inte var något jag hade tänkt mig. Fick som svar på att det var frivilligt att vara där men att jag borde stanna kvar.
Kim dök upp och infarten togs ur min arm. Jag skulle göra ytterligare ett ultraljud. Vi togs till en skrubb (storleken var som det i alla fall..) och hon utförde ultraljudet. Fostret mådde bra så jag och Kim ansåg ännu mera att jag kunde bli utskriven. Läkaren höll inte alls med om detta och blev lite grinig när jag tillslut sa att jag mår sämre av att vara instängd här, jag mår bra förutom bihåleinflammationen som ingen läkare där inte kunde hjälpa mig med. Så utan läkarens "tillåtelse" skrev jag ut mig själv.
Vi åkte hem till mina föräldrar som haft Amy över natten. Mamma tipsade mig om att gå till vårdcentralen hos dem som hade drop-in vilket jag gjorde och äntligen fick jag mitt efterlängtade antibiotika!
Att vara inlagd var inte min grej. Saknade mitt hem och min familj.
Natten på sjukhuset var inte rolig. Bihåleinflammationen tvingade mig att gå upp ett flertal gånger för att snyta mig och jag hostade som bara den.
Morgonen kom och det var dags för läkarna att göra sin rond. De pratade, klämde och kände på magen och sa sedan något i stil med; ja någon eller några nätter till här blir det nog. Det blev för mycket för mig. Jag sa till läkarn att blödningen i stort sett slutat och ctgt faktiskt såg bra ut. Att en natt till inte var något jag hade tänkt mig. Fick som svar på att det var frivilligt att vara där men att jag borde stanna kvar.
Kim dök upp och infarten togs ur min arm. Jag skulle göra ytterligare ett ultraljud. Vi togs till en skrubb (storleken var som det i alla fall..) och hon utförde ultraljudet. Fostret mådde bra så jag och Kim ansåg ännu mera att jag kunde bli utskriven. Läkaren höll inte alls med om detta och blev lite grinig när jag tillslut sa att jag mår sämre av att vara instängd här, jag mår bra förutom bihåleinflammationen som ingen läkare där inte kunde hjälpa mig med. Så utan läkarens "tillåtelse" skrev jag ut mig själv.
Vi åkte hem till mina föräldrar som haft Amy över natten. Mamma tipsade mig om att gå till vårdcentralen hos dem som hade drop-in vilket jag gjorde och äntligen fick jag mitt efterlängtade antibiotika!
Att vara inlagd var inte min grej. Saknade mitt hem och min familj.
lördag 23 maj 2015
Inlagd
28+1
Denna tisdag var som de flesta andra dagar förutom att jag INTE hade någon undersökning! Amy fick vara hemma så hon och jag skulle spendera dagen med min mamma och åka och kolla på brädor till staketet jag vill ha runt huset.
Vi hann ungefär ut ur sängen och att borsta tänderna då jag fick en hostattack (av denna envisa förkylning) och känner i samma veva att något händer. Jag blöder och det är mycket. Amy var ju med så behöll lugnet, försöker "stoppa" blödningen och ringer mamma om att vi får ändra planerna så att hon får hämta Amy istället. Därefter gick nästa samtal till Kim som direkt stack från jobbet och tredje gick till förlossningskordinatorn som snabbt beslutade att jag skulle åka in till Östras Anatenalavd. Blödningarna minskade en del efter koagel kom.
Kim och mamma kom i samma veva och vi stack direkt. Väl framme blev jag direkt inkallad av en barnmorska och CTGt blev påsatt. Som de andra gångerna blev inte ctgt godkänt för barnet simmade omkring. Blodprover, blodtryck och hb-värde togs.
Proverna visade sig vara bra och det man kunde se på ctgt var även det bra. En läkare kom och gjorde ultraljud (vilket i ordningen??) och tycktes sig se att jag hade en föreliggande moderkaka (placenta previa) vilket betyder att den låg långt ner och i mitt fall lite för öppningen. Jag blev inlagd på specialförlossningen för natten och Kim åkte hem inpå kvällen.
Denna tisdag var som de flesta andra dagar förutom att jag INTE hade någon undersökning! Amy fick vara hemma så hon och jag skulle spendera dagen med min mamma och åka och kolla på brädor till staketet jag vill ha runt huset.
Vi hann ungefär ut ur sängen och att borsta tänderna då jag fick en hostattack (av denna envisa förkylning) och känner i samma veva att något händer. Jag blöder och det är mycket. Amy var ju med så behöll lugnet, försöker "stoppa" blödningen och ringer mamma om att vi får ändra planerna så att hon får hämta Amy istället. Därefter gick nästa samtal till Kim som direkt stack från jobbet och tredje gick till förlossningskordinatorn som snabbt beslutade att jag skulle åka in till Östras Anatenalavd. Blödningarna minskade en del efter koagel kom.
Kim och mamma kom i samma veva och vi stack direkt. Väl framme blev jag direkt inkallad av en barnmorska och CTGt blev påsatt. Som de andra gångerna blev inte ctgt godkänt för barnet simmade omkring. Blodprover, blodtryck och hb-värde togs.
Proverna visade sig vara bra och det man kunde se på ctgt var även det bra. En läkare kom och gjorde ultraljud (vilket i ordningen??) och tycktes sig se att jag hade en föreliggande moderkaka (placenta previa) vilket betyder att den låg långt ner och i mitt fall lite för öppningen. Jag blev inlagd på specialförlossningen för natten och Kim åkte hem inpå kvällen.
Östra igen
28+0
Ytterligare ett ultraljud på Östra och inte mycket nytt sas. Specialist E var det denna gång som jag endast hälsat på innan. Hon sa lite kort att hon visst tyckte njurarna såg cystiska ut men jag valde att hålla kvar ett försiktigt hopp från senaste besöket. Hon kunde ju inte heller förklara hur njur-urinblåsa-kissa-systemet fungerade ifall de hade varit cystiska. Dock så kunde hon se den tredje ventrikeln. Galet trött jag var på den här röran.
I veckan skulle vi på Kristina från Duvemåla, circus och påskmiddag hos mamma så det såg jag fram emot! Hoppades bara på att jag skulle friskna till från bihåleinflammationen och att Kim och Amy skulle bli av med sina förkylningar.
 |
| Sjuka familjen |
Svaret
27+2
Redan dagen efter skulle vi få svar så tillbaks till Östra ännu en gång. Så här kommer mitt luddigaste inlägg hittills. För just det var mr-svaret - luddigt.
Vi fick träffa favoritspecialisten som skulle förklara svaret för oss. Det visade sig att det varit svårt att ta bilderna trots att vi tappat vatten dagen innan (bl.a. i hopp om att barnet skulle ligga mer stilla) så plåtarna var inte de bästa. Det var alltså barnspecialister som noggrant studerat bilderna för att sedan ge sitt utlåtande.
I deras ögon var njurarna INTE cystiska! Däremot var de onormalt stora. Vår läkare höll med. Som Kim tog upp redan med den förkylda specialisten var att njurarna såg exakt likadana ut och skulle de vara cystiska borde de ha ett ojämt mönster. Första positiva vi hört sedan cicusen startade. Kanske skulle den överleva?
Men även svaret på hjärnan var lite luddigt. De tyckte att det mesta såg normalt ut. Och de tyckte sig se den tredje ventrikeln! Magsäck och urinblåsa såg bra ut.
Att en del av njurarna/urinledare såg ut som de gjorde kunde bero på mer vätska vilket i sin tur kunde bero på könet.. vilket doktorn råkade avslöja.... ;)
Redan dagen efter skulle vi få svar så tillbaks till Östra ännu en gång. Så här kommer mitt luddigaste inlägg hittills. För just det var mr-svaret - luddigt.
Vi fick träffa favoritspecialisten som skulle förklara svaret för oss. Det visade sig att det varit svårt att ta bilderna trots att vi tappat vatten dagen innan (bl.a. i hopp om att barnet skulle ligga mer stilla) så plåtarna var inte de bästa. Det var alltså barnspecialister som noggrant studerat bilderna för att sedan ge sitt utlåtande.
 |
| Hålrum i magen där fostervatten samlats |
Men även svaret på hjärnan var lite luddigt. De tyckte att det mesta såg normalt ut. Och de tyckte sig se den tredje ventrikeln! Magsäck och urinblåsa såg bra ut.
Att en del av njurarna/urinledare såg ut som de gjorde kunde bero på mer vätska vilket i sin tur kunde bero på könet.. vilket doktorn råkade avslöja.... ;)
Magnetröntgen
27+1
Klockan 7 befann jag och Kim oss på Drottning Silvias barnsjukhus för att göra en magnetröntgen på fostret. Kändes lite underligt att få gå till ett barnsjukhus men det var ju barnet som skulle röntgas även om den låg i min mage!
Egentligen inte mycket att säga om själva undersökningen. Jag fick åka in i en tunnel som brötade som tusan med hörselkåpor på medan de försökte ta bra plåtar på magen. Efter 30 min höll min rygg ta kål på mig så de fick pausa så jag fick byta ställning och fortsätta i 30 min till. Inte nog med att en gravid mage vanligtvis är tung och extra fostervatten som spände och vägde så spände de fast tunga plattor runt magen, ligger man då på mage hamnar all tyngd på ryggen. Var rätt glad och mör när undersökningen var över!
Klockan 7 befann jag och Kim oss på Drottning Silvias barnsjukhus för att göra en magnetröntgen på fostret. Kändes lite underligt att få gå till ett barnsjukhus men det var ju barnet som skulle röntgas även om den låg i min mage!
Egentligen inte mycket att säga om själva undersökningen. Jag fick åka in i en tunnel som brötade som tusan med hörselkåpor på medan de försökte ta bra plåtar på magen. Efter 30 min höll min rygg ta kål på mig så de fick pausa så jag fick byta ställning och fortsätta i 30 min till. Inte nog med att en gravid mage vanligtvis är tung och extra fostervatten som spände och vägde så spände de fast tunga plattor runt magen, ligger man då på mage hamnar all tyngd på ryggen. Var rätt glad och mör när undersökningen var över!
Bihåleinflammation
Huvudvärken från helvetet kom natten efter tappningen. Kunde inte sova utan sprang runt i huset halva natten i jakt på huvudvärkstabletter vilket jag inte fann. Trodde att det berodde på bricanylsprutan från dagen innan men insåg sedan att förkylningen både jag och kim dratt på oss började utveckla sig till bihåleinflammation. Såg inte direkt fram emot att ligga i en magnetröntgen med förkylning som värkte i hela huvudet och bihålor :(
 |
| Till vänster på den översta kurvan är fostrets hjärtljud, strax där under är mina = att ctgt inte blev godkänt. Den understa tunna kurvan är sammandragningar och de översta kraftiga strecken är fosterrörelser. |
fredag 22 maj 2015
Tappningsdags
27+0
Då kom dagen för tappning på vatten. Specialisten D var där vilket jag var glad över för hon var den jag tyckte bäst om. Jag valde att inte ta med Kim denna dag då han är så fjantigt när det gäller nålar ;).
Fostret mättes och såg ut att vara i en bra vikt och längd för sin ålder. Även mängden vätska mättes i fickorna som omger fostret och det blev uppmätt i 4.2 liter, gränsen för mycket fostervatten går vid 2.5 liter...
Tappningen gick till såhär; En läkare, en underläkare, en sjuksköterska och en undersköterska medverkade. Läkaren hittade, med hjälp av ultraljud, en lämplig plats på magen för att sticka ner nålen. Sjuksköterskan tvättade magen och satte sedan lokalbedövning där nålen sticks ner. Efter en stund tar underläkaren en mindre nål med bedövning och sticker på utsatt ställe ner denna under huden och vrider den sedan åt alla håll för att bedövningen ska lägga sig på fler ställen än ett. Sedan sticker de ner den riktiga nålen (ca 2 dm lång), fortfarande med hjälp av ultraljud, i livmodern. Sjuksköterskan och undersköterskan turas om vem som ska dra upp vätska resp hålla påsen vätskan samlas i. Ingreppet tar ca 20 min.
Detta är ett ingrepp som är krävande för både personal och mig. Min rygg var det som besvärade mig mest. Eftersom en tappning kan göra så att värkar sätter igång observeras man noggrant efter detta. De körde upp mig till specialförlossningen där jag fick ligga med ctg. Som förra gången blev aldrig ctgt godkänt men jag ansåg att sammandragningarna inte var värre än vanligt. Efter ca 4 timmar väljer de ändå att ge mig en Bricanylspruta för att motverka värkar. Denna gav mig hjärtklappning och darrningar. Och först när dessa slutat fick jag åka hem med en liter mindre vätska! Å sicken skillnad det var. Kändes som jag förlorat 10 kg och en halvmeter i midjemått ;) Dock är ju detta inte konstant då vätskan fyller på sig självt hela tiden.
Nu var det hem för att sova innan jag skulle tillbaka till Östra för magnetröntgen (kl 7...).
Då kom dagen för tappning på vatten. Specialisten D var där vilket jag var glad över för hon var den jag tyckte bäst om. Jag valde att inte ta med Kim denna dag då han är så fjantigt när det gäller nålar ;).
Fostret mättes och såg ut att vara i en bra vikt och längd för sin ålder. Även mängden vätska mättes i fickorna som omger fostret och det blev uppmätt i 4.2 liter, gränsen för mycket fostervatten går vid 2.5 liter...
Tappningen gick till såhär; En läkare, en underläkare, en sjuksköterska och en undersköterska medverkade. Läkaren hittade, med hjälp av ultraljud, en lämplig plats på magen för att sticka ner nålen. Sjuksköterskan tvättade magen och satte sedan lokalbedövning där nålen sticks ner. Efter en stund tar underläkaren en mindre nål med bedövning och sticker på utsatt ställe ner denna under huden och vrider den sedan åt alla håll för att bedövningen ska lägga sig på fler ställen än ett. Sedan sticker de ner den riktiga nålen (ca 2 dm lång), fortfarande med hjälp av ultraljud, i livmodern. Sjuksköterskan och undersköterskan turas om vem som ska dra upp vätska resp hålla påsen vätskan samlas i. Ingreppet tar ca 20 min.
Detta är ett ingrepp som är krävande för både personal och mig. Min rygg var det som besvärade mig mest. Eftersom en tappning kan göra så att värkar sätter igång observeras man noggrant efter detta. De körde upp mig till specialförlossningen där jag fick ligga med ctg. Som förra gången blev aldrig ctgt godkänt men jag ansåg att sammandragningarna inte var värre än vanligt. Efter ca 4 timmar väljer de ändå att ge mig en Bricanylspruta för att motverka värkar. Denna gav mig hjärtklappning och darrningar. Och först när dessa slutat fick jag åka hem med en liter mindre vätska! Å sicken skillnad det var. Kändes som jag förlorat 10 kg och en halvmeter i midjemått ;) Dock är ju detta inte konstant då vätskan fyller på sig självt hela tiden.
Nu var det hem för att sova innan jag skulle tillbaka till Östra för magnetröntgen (kl 7...).
Magmätning
26+3
Jag hade nu blött lite varje dag i veckan men dagen efter senaste undersökningen blödde jag mer och denna dagen var det även lite koagel och sammandragningarna var kraftigare.
Jag hann gå på ett besök på mvc också innan jag skulle tillbaka till Östra. Sf-måttet låg nu på 33 cm, den hade alltså växt 6 cm på 2 veckor (1 cm per vecka är normalt). Och i mitt fall låg alltså magen på 6-7 veckor före i storlek.
Noterat från dagen
Varit på mvc idag och pratat med barnmorskan. Mätte magen som låg på 33 cm. Blodtrycket var bra 63/109.
Jag hade nu blött lite varje dag i veckan men dagen efter senaste undersökningen blödde jag mer och denna dagen var det även lite koagel och sammandragningarna var kraftigare.
Jag hann gå på ett besök på mvc också innan jag skulle tillbaka till Östra. Sf-måttet låg nu på 33 cm, den hade alltså växt 6 cm på 2 veckor (1 cm per vecka är normalt). Och i mitt fall låg alltså magen på 6-7 veckor före i storlek.
Noterat från dagen
Varit på mvc idag och pratat med barnmorskan. Mätte magen som låg på 33 cm. Blodtrycket var bra 63/109.
 |
| En mage i v 26?! |
onsdag 20 maj 2015
Bildtolkning
Jag kände att är det något positivt med det hela så är det att jag i alla fall får bland den bästa vården i världen. Det är förståligt att de inte kan ge mig exakta besked direkt via ultraljud. Via ultraljud tolkar man alla bilder via färgerna svart (vätska), vitt (ben) och grått (mjukvävnader). I övrigt mäter man ben, hålrum och organ. Och i bästa fall ligger barnet stilla. I sämsta fall har barnet massor med fostervätska att simma omkring i. Ja ni förstår. Förhoppningsvis skulle magnetröntgen ge fler svar än frågor.
I dagsläget var diagnosen:
I dagsläget var diagnosen:
- Polyhydramnios (ökad fostervattenmängd)
- Polycystiska njurar
Avsaknad av magsäck- Ev.mycket vätska i hjärnans hålrum
- Avsaknad av tredje ventriken
Fjärde ultraljudet
Vecka 26+1
Denna gång skulle vi få träffa specialisten M. Hon går igenom journalen och börjar sedan med ultraljudet, mitt fjärde på en vecka. Hon pratar om fostervatten och funderar på en tappning av vattnet. Jag blir mer än gärna av med en del då jag inte orkar gå mer än några steg i taget. Hon vill att jag ska göra en Mr-undersökning (magnetröntgen).
M anser även hon att det är cystor på njurarna. Även hjärnan höll hon med sina kollegor om fast vad hon kan se (eller inte se) är att den tredje ventrikeln saknas. ('Ventrikelsystemet är ett sammanhängande system av hålrum i det centrala nervsystemet') men hon förklarade att bl.a. J.F Kennedy levde utan tredje ventrikeln ;). Magsäcken hittar hon! Och det finns urin i blåsan så dricka-svälja-kissa borde fungera.
Hon kallar in två till experter, de två sista jag ännu inte träffat. De är alla förbryllade över bilderna och beslutar att jag ska få tid för en tappning och en Mr-undersökning. Jag får en tid för tappning 6 dagar efter och magnetröntgen dan efter det.
I övrigt har första fostervattenprovet (Kub1) kommit tillbaka utan anmärkning - det var ju i alla fall nått!
Denna gång skulle vi få träffa specialisten M. Hon går igenom journalen och börjar sedan med ultraljudet, mitt fjärde på en vecka. Hon pratar om fostervatten och funderar på en tappning av vattnet. Jag blir mer än gärna av med en del då jag inte orkar gå mer än några steg i taget. Hon vill att jag ska göra en Mr-undersökning (magnetröntgen).
M anser även hon att det är cystor på njurarna. Även hjärnan höll hon med sina kollegor om fast vad hon kan se (eller inte se) är att den tredje ventrikeln saknas. ('Ventrikelsystemet är ett sammanhängande system av hålrum i det centrala nervsystemet') men hon förklarade att bl.a. J.F Kennedy levde utan tredje ventrikeln ;). Magsäcken hittar hon! Och det finns urin i blåsan så dricka-svälja-kissa borde fungera.
Hon kallar in två till experter, de två sista jag ännu inte träffat. De är alla förbryllade över bilderna och beslutar att jag ska få tid för en tappning och en Mr-undersökning. Jag får en tid för tappning 6 dagar efter och magnetröntgen dan efter det.
I övrigt har första fostervattenprovet (Kub1) kommit tillbaka utan anmärkning - det var ju i alla fall nått!
Scenarion
Det var på en torsdag vi var på det senaste ultraljudet och på tisdagen veckan därpå skulle vi på nästa. Som ni säkert förstår blev det en helg full med ångest, gråt och grubblande. Varje människa jag träffade som nämnde nått om barn ville jag skrika åt. I i det tysta led jag av ovissheten och av fostret som levde i magen men som antagligen inte skulle överleva utanför magen.
Denna helg kändes som en ren evighet. En evighet som inte kunde få ett bra slut.
Och som de flesta gör, googlade jag allt. Allt som kunde ha med vatten i hjärnan, cystor på njurarna och för mycket fostervatten att göra. Och eftersom jag är en "pessimistisk realist" så hade jag redan gått igenom alla tänkbara scenarion om sörjt dem innan helgen tog slut.
Scenariot där barnet dör i magen och få föda fram ett dött barn. Att den dör vid förlossningen. Att sätta igång värkarna för att barnet skulle få dö på utsidan. Att läkarna får en rättslig godkännande till abort. Det fanns många scenarion och mycket att sörja. Och fortfarande var det hur jag förklarar detta för Amy som plågade mig mest.
Kim höll fortfarande fast vid att de vet inget säkert än, vi får vänta och se.
Denna helg kändes som en ren evighet. En evighet som inte kunde få ett bra slut.
Och som de flesta gör, googlade jag allt. Allt som kunde ha med vatten i hjärnan, cystor på njurarna och för mycket fostervatten att göra. Och eftersom jag är en "pessimistisk realist" så hade jag redan gått igenom alla tänkbara scenarion om sörjt dem innan helgen tog slut.
Scenariot där barnet dör i magen och få föda fram ett dött barn. Att den dör vid förlossningen. Att sätta igång värkarna för att barnet skulle få dö på utsidan. Att läkarna får en rättslig godkännande till abort. Det fanns många scenarion och mycket att sörja. Och fortfarande var det hur jag förklarar detta för Amy som plågade mig mest.
Kim höll fortfarande fast vid att de vet inget säkert än, vi får vänta och se.
tisdag 19 maj 2015
Fostervatten och kvällen i helvetet
Vecka 25+3
Specialisten U slutar ultraljudet med "Det här ser inte alls bra ut..".
Det var det värsta samtalet jag någonsin haft. Eller ja, doktorn talade (hostade och nös) och jag satt och koncentrerade mig på att hålla tillbaka tårarna. Kim lyckades ställa några frågor men vi insåg att det här är kört. För att utesluta kromosonfel blev vi rekommenderade att göra ett fostervattenprov vilket vi kunde göra på en gång.
Magen tvättades och en lång nål stacks in för att ta en lite skvätt av vattnet.
Efter en vecka skulle vi få svar på det första provet bl.a. downs. Några fler veckor skulle det ta för att få svar på odlingen. En ny tid , fem dagar senare, sattes till specialist M, den tredje i ordningen.
Var kvällen innan hemsk så var denna ett helvette. Jag grät så jag knappt kunde andas från att vi satte oss i bilen från sjukhuset till jag på något vis somnade. Med några upphåll förstås. Amy fick inte se mig gråta vilket var jobbigt för varje gång jag såg på henne kom tankarna på; hur förklarar jag detta för henne? Hon som så ser fram emot att bli storasyster.
För att göra det hela ännu värre behövde jag hämta ut den nybeställda mjukdelen (till barnvagnen) och babylarmet. Vad skulle jag nu med dem till?? De åkte direkt in i skrubben..
Specialisten U slutar ultraljudet med "Det här ser inte alls bra ut..".
Det var det värsta samtalet jag någonsin haft. Eller ja, doktorn talade (hostade och nös) och jag satt och koncentrerade mig på att hålla tillbaka tårarna. Kim lyckades ställa några frågor men vi insåg att det här är kört. För att utesluta kromosonfel blev vi rekommenderade att göra ett fostervattenprov vilket vi kunde göra på en gång.
Efter en vecka skulle vi få svar på det första provet bl.a. downs. Några fler veckor skulle det ta för att få svar på odlingen. En ny tid , fem dagar senare, sattes till specialist M, den tredje i ordningen.
Var kvällen innan hemsk så var denna ett helvette. Jag grät så jag knappt kunde andas från att vi satte oss i bilen från sjukhuset till jag på något vis somnade. Med några upphåll förstås. Amy fick inte se mig gråta vilket var jobbigt för varje gång jag såg på henne kom tankarna på; hur förklarar jag detta för henne? Hon som så ser fram emot att bli storasyster.
För att göra det hela ännu värre behövde jag hämta ut den nybeställda mjukdelen (till barnvagnen) och babylarmet. Vad skulle jag nu med dem till?? De åkte direkt in i skrubben..
Resan neråt
Vecka 25+3
Det blev en tuff kväll och natt efter sjukhusbesöket. En förvirrad Kim försökte få mig på lite mer positiva tankar men tårarna gick bara inte att hålla tillbaka men hoppades fortfarande att den andra specialisten skulle ha roligare nyheter att komma med.
Kim följde denna gången med för att träffa, den vrålförkylda, specialisten U. Han skippade frågorna och satte snabbt igång med ultraljudet. Det visade sig snabbt bli ännu värre än dagen innan. Han var nästan säker på att det var polycystiska njurar och när vi trodde att det inte kunde bli värre hittade han ingen magsäck och om inte det var nog tyckte han sig se för mycket vätska i hjärnan.
Att han inte fann någon magsäck kunde vara förklaringen till mängden fostervätska. Kan fostret inte svälja som det ska kan vätskan öka i mängd.
Nu var diagnosen:
Det blev en tuff kväll och natt efter sjukhusbesöket. En förvirrad Kim försökte få mig på lite mer positiva tankar men tårarna gick bara inte att hålla tillbaka men hoppades fortfarande att den andra specialisten skulle ha roligare nyheter att komma med.
Kim följde denna gången med för att träffa, den vrålförkylda, specialisten U. Han skippade frågorna och satte snabbt igång med ultraljudet. Det visade sig snabbt bli ännu värre än dagen innan. Han var nästan säker på att det var polycystiska njurar och när vi trodde att det inte kunde bli värre hittade han ingen magsäck och om inte det var nog tyckte han sig se för mycket vätska i hjärnan.
Att han inte fann någon magsäck kunde vara förklaringen till mängden fostervätska. Kan fostret inte svälja som det ska kan vätskan öka i mängd.
Nu var diagnosen:
- Polyhydramnios (ökad fostervattenmängd)
- Polycystiska njurar
- Avsaknad av magsäck
- Onormalt mycket vätska i hjärnans hålrum
måndag 18 maj 2015
Den första diagnosen
Vecka 25+2
Något fel på njurarna. För mycket fostervatten.
Med detta sagt ville läkarn att jag skulle träffa en specialist inom ämnet ultraljud. Jag hade tur, inom en timme kunde jag bli undersökt av specialisten D.
Hon var en fem specialister inom ämnet på Östra och säkert en av de främste i världen.
Hon bekräftade snabbt att det var för mycket fostervätska (Polyhydramnios). Fick då reda på att detta kan lura kroppen att man är längre gången än man är och kan då få förtidiga sammandragningar och en förlossning kan sätta igång. Utöver det är det en extrem ansträngning för modern att bära denna vätska. Ofta bli man odinerad sängläge för att minska belastningen på livmodern.
Njurarna var inte lika självklara. Eller jo, det var självklart att det var nått fel men vad? Eventuellt kunde en eller båda njurarna vara polycystiska. Vad detta betyder? Jo Polycystisk njursjukdom (cystnjurar) är en ärftlig åkomma där njurvävnaden omvandlas av blåsbildningar (cystor). En skadad njure går att leva med. Men två..
Specialisten D sjukskrev mig direkt. Och bokade tid dagen efter till specialisten U för ytterligare undersökningar.
Känslan av att sätta mig i bilen och åka hem igen med denna nya vetskapen. Hem och förklara för Kim. Tanken på att allt gått så fel. Det brast för mig innan jag kört en km. Jag blev svag, jag grät och grät. Så här skulle det inte bli.
Noterat från dagen:
Varit på extra UL efter 1.5 veckas trötthet och spänd och orolig mage + 3 dagar med små blödningar.
Får reda på att jag har för mkt fostervatten och barnet har ev fel på njurarna. Ytterligare UL imorgon 12/3 (25+3).
Blir sjukskriven i 1 månad.
Något fel på njurarna. För mycket fostervatten.
Med detta sagt ville läkarn att jag skulle träffa en specialist inom ämnet ultraljud. Jag hade tur, inom en timme kunde jag bli undersökt av specialisten D.
Hon var en fem specialister inom ämnet på Östra och säkert en av de främste i världen.
Hon bekräftade snabbt att det var för mycket fostervätska (Polyhydramnios). Fick då reda på att detta kan lura kroppen att man är längre gången än man är och kan då få förtidiga sammandragningar och en förlossning kan sätta igång. Utöver det är det en extrem ansträngning för modern att bära denna vätska. Ofta bli man odinerad sängläge för att minska belastningen på livmodern.
Njurarna var inte lika självklara. Eller jo, det var självklart att det var nått fel men vad? Eventuellt kunde en eller båda njurarna vara polycystiska. Vad detta betyder? Jo Polycystisk njursjukdom (cystnjurar) är en ärftlig åkomma där njurvävnaden omvandlas av blåsbildningar (cystor). En skadad njure går att leva med. Men två..
Specialisten D sjukskrev mig direkt. Och bokade tid dagen efter till specialisten U för ytterligare undersökningar.
Känslan av att sätta mig i bilen och åka hem igen med denna nya vetskapen. Hem och förklara för Kim. Tanken på att allt gått så fel. Det brast för mig innan jag kört en km. Jag blev svag, jag grät och grät. Så här skulle det inte bli.
Noterat från dagen:
Varit på extra UL efter 1.5 veckas trötthet och spänd och orolig mage + 3 dagar med små blödningar.
Får reda på att jag har för mkt fostervatten och barnet har ev fel på njurarna. Ytterligare UL imorgon 12/3 (25+3).
Blir sjukskriven i 1 månad.
lördag 16 maj 2015
CTG
Vecka 25+2
Det dröjde inte allt för länge innan en sköterska ropade upp mitt namn där jag satt i väntrummet på Antenatal. Hon följde mig in på ett rum och jag fick upprepa hälso-storyn ännu en gång. Hon tog ett stick i fingret, urinprov och blodtryck. Allt såg fint ut. Vi gick sedan vidare till ett annat rum där hon satte 2 band på min mage med sladdar kopplade till en "dator". Ett CTG skulle tas där man mäter värkarnas styrka och registrerar barnets hjärtverksamhet.
Hon förklarade att den ena kurvan visar sammandragningarna och den andra fostrets puls sedan fick jag en knapp att trycka på när jag kände fosterrörelser. När det kom upp en bock i hörnet så var det klart. Då skulle jag tillkalla personal. Jepp! Så enkelt var det!! Ifall mitt barn i magen hade legat still så hjärtljudet hade registrerats som det skulle och CTGt hade blivit godkänt. Sköterskorna försökte flytta på elektroderna men lika snabbt som de hittat hjärtljudet igen så rörde sig bäbisen. En vild bäbis kallade dom den! Men tillslut, efter en sådär 55-60 min, nöjde sig apparaten och godkände CTGt.
Jag fick sitta ner i väntrummet igen för att denna gång vänta på läkaren.
Kim hade jag fortfarande inte fått tag på men skickade några sms ifall han någon gång skulle lyfta på mobilen.
Hade ställt in mig på att få vänta på doktorn länge men just när jag börjat drömma mig bort igen så kom en doktor och ropade upp mitt namn. Hon började gå igenom min journal och att kolla på ctg-utskriften. Sedan skulle ett ultraljud göras.
Där fick jag se vårt barn. Betydligt större än på rutinultraljudet. Så fin! Och fortfarande med alla fingrar och tår på rätt ställe! Hon mätte barnet och det var i rätt storlek för aktuell vecka. Sen muttrade hon lite och började mäta det svarta runt om bäbisen. Allt svart på ett ultraljud är vätska, vare sig det är runt om fostret eller inne i. Doktorn berättade för mig att det såg ut som jag hade för mycket fostervätska. Jaså, är det därför jag är så stor svarade jag. Och det kunde tydligen vara en stor förklaring fick jag reda på. Hade dock ingen aning vad för mycket fostervätska kunde betyda.
När jag trodde att allt vart klar svepte hon över magen igen och zoomade in bäbisens mage. Hon mätte denna gång organen. Njurarna ser inte normala ut, sade hon tyst.
Det dröjde inte allt för länge innan en sköterska ropade upp mitt namn där jag satt i väntrummet på Antenatal. Hon följde mig in på ett rum och jag fick upprepa hälso-storyn ännu en gång. Hon tog ett stick i fingret, urinprov och blodtryck. Allt såg fint ut. Vi gick sedan vidare till ett annat rum där hon satte 2 band på min mage med sladdar kopplade till en "dator". Ett CTG skulle tas där man mäter värkarnas styrka och registrerar barnets hjärtverksamhet.
Jag fick sitta ner i väntrummet igen för att denna gång vänta på läkaren.
Kim hade jag fortfarande inte fått tag på men skickade några sms ifall han någon gång skulle lyfta på mobilen.
Hade ställt in mig på att få vänta på doktorn länge men just när jag börjat drömma mig bort igen så kom en doktor och ropade upp mitt namn. Hon började gå igenom min journal och att kolla på ctg-utskriften. Sedan skulle ett ultraljud göras.
Där fick jag se vårt barn. Betydligt större än på rutinultraljudet. Så fin! Och fortfarande med alla fingrar och tår på rätt ställe! Hon mätte barnet och det var i rätt storlek för aktuell vecka. Sen muttrade hon lite och började mäta det svarta runt om bäbisen. Allt svart på ett ultraljud är vätska, vare sig det är runt om fostret eller inne i. Doktorn berättade för mig att det såg ut som jag hade för mycket fostervätska. Jaså, är det därför jag är så stor svarade jag. Och det kunde tydligen vara en stor förklaring fick jag reda på. Hade dock ingen aning vad för mycket fostervätska kunde betyda.
När jag trodde att allt vart klar svepte hon över magen igen och zoomade in bäbisens mage. Hon mätte denna gång organen. Njurarna ser inte normala ut, sade hon tyst.
De första signalerna
En måndag morgon, fem dagar efter mvc-besöket, upptäckte jag att jag blödde. Det var inte mycket så ignorerade detta och åkte till jobbet. Jag var fortfarande trött och magen var så tung att jag knappt klarade av någon ansträngning alls. Var orolig för att blöda mer men inget mer kom.
På tisdagen blödde jag igen, lite mer än dagen innan. Men åter igen drog jag till jobbet och tänkte att jag väntar ytterligare någon dag innan jag ringer mvc. Onsdagen kom och likaså en ny blödning. Och eftersom mvc hade telefontid under mitt jobbpass tänkte jag att jag ringer på jobbet, vilket jag faktiskt fick tummen ur att göra. Efter att fått förklara min senaste veckas mående och de tre senaste dagars blödning ville hon samråda med sina kollegor och återkomma till mig.
Jag som googlar (likt mååånga fler) det mesta som kan vara aktuellt hade såklart redan googlat blödning under graviditeten och läst flera (familjeliv ofcourse.. ) som haft blödningar och där mvc inte tyckt att de ens behövde komma in på undersökning. Trodde givetvis att detta även skulle gälla för mig.
Barnmorskan ringde tillbaka efter en kvart. Hennes råd till mig var inte att komma till mvc. Hon rådde mig till att åka direkt till Östra och sätta mig på Antenatalavdelningen (=före föseln avd.) och göra ett extra ultraljud. Lite halvchockad över att de tog det såpass allvarligt var mina första tankar att jag kunde ju inte gå från jobbet.. men som tur var övertalade min kassaledare mig om att jag självklart skulle åka (tack!!!).
Kim hade en föräldrarledig dag med Amy men ändå gick han inte att få tag på. Fostret kände jag ju som vanligt så jag var inte allt för orolig.
Jag anmälde mig i receptionen och väntade tålmodigt på min tur.
På tisdagen blödde jag igen, lite mer än dagen innan. Men åter igen drog jag till jobbet och tänkte att jag väntar ytterligare någon dag innan jag ringer mvc. Onsdagen kom och likaså en ny blödning. Och eftersom mvc hade telefontid under mitt jobbpass tänkte jag att jag ringer på jobbet, vilket jag faktiskt fick tummen ur att göra. Efter att fått förklara min senaste veckas mående och de tre senaste dagars blödning ville hon samråda med sina kollegor och återkomma till mig.
Jag som googlar (likt mååånga fler) det mesta som kan vara aktuellt hade såklart redan googlat blödning under graviditeten och läst flera (familjeliv ofcourse.. ) som haft blödningar och där mvc inte tyckt att de ens behövde komma in på undersökning. Trodde givetvis att detta även skulle gälla för mig.
Barnmorskan ringde tillbaka efter en kvart. Hennes råd till mig var inte att komma till mvc. Hon rådde mig till att åka direkt till Östra och sätta mig på Antenatalavdelningen (=före föseln avd.) och göra ett extra ultraljud. Lite halvchockad över att de tog det såpass allvarligt var mina första tankar att jag kunde ju inte gå från jobbet.. men som tur var övertalade min kassaledare mig om att jag självklart skulle åka (tack!!!).
Kim hade en föräldrarledig dag med Amy men ändå gick han inte att få tag på. Fostret kände jag ju som vanligt så jag var inte allt för orolig.
Jag anmälde mig i receptionen och väntade tålmodigt på min tur.
fredag 15 maj 2015
Mvcbevis
I början av mars började även jag bli sjuk. Eller ja, jag hade ingen aning ifall jag var sjuk eller bara gravid.. Jag var väldigt trött, hade problem med magen och mör i kroppen som om jag hade haft feber.
Mitt i veckan hade jag mitt första besök på Mvc sedan jag var där på inskrivning. Amy var med och fick lyssna på bäbisens hjärtljud och magen mättes. Barnmorskan höll med mig att magen var stor för att vara i v 24, jag hamnade på ett SFmått (livmoderns storlek) på 27 cm vilket är normalt att ligga på i vecka 27-28. Med Amy låg jag på den lägre kurvan och nu var magen lika stor som den borde vara 3-4 veckor senare! Tänkte dock inte mer på detta men fick ett extra besök inbokat 2 veckor senare istället för fyra som tanken var.
Lämnade Amy till Kim och åkte till jobbet. Mådde dock fortfarande riktigt dåligt så gick faktiskt hem från jobbet och stannade även hemma dagen därpå.
Mitt i veckan hade jag mitt första besök på Mvc sedan jag var där på inskrivning. Amy var med och fick lyssna på bäbisens hjärtljud och magen mättes. Barnmorskan höll med mig att magen var stor för att vara i v 24, jag hamnade på ett SFmått (livmoderns storlek) på 27 cm vilket är normalt att ligga på i vecka 27-28. Med Amy låg jag på den lägre kurvan och nu var magen lika stor som den borde vara 3-4 veckor senare! Tänkte dock inte mer på detta men fick ett extra besök inbokat 2 veckor senare istället för fyra som tanken var.
Lämnade Amy till Kim och åkte till jobbet. Mådde dock fortfarande riktigt dåligt så gick faktiskt hem från jobbet och stannade även hemma dagen därpå.
 |
| Vårt busfrö |
 |
| Vem var skyldig till hundens beklädnad tro? |
torsdag 14 maj 2015
Ska du ha tvillingar? Eller trillingar?
Förkylningen A drog på sig i slutet av januari höll i sig. Eller rättare sagt hostan gjorde det. Hon hade en förmåga att ha hosta ett tag efter hon varit ssjuk men denna gång höll den i sig i över 4 veckor. Och hon hostade så hon vaknade om nätterna, så fort hon ansträngde sig och så hon spydde i kassan på Willys (kul...). Det var dags att ta med damen till doktorn. Doktorn gav hostmedicin och fixade remiss till Barnmedicin.
Nu blev det även mer en vanligt än ovanligt att folk (med folk menar jag kollegor & kunder) kommenterade min mage! Endast några få (halvblinda?..) missade att jag väntade smått.
Dock fick jag allt för ofta svara;
- Ja, jag är säker på att det bara en.
- Nej det är fyra månader kvar, inte en.
- Nja, vet inte om jag får stora barn. Min första var väldigt liten när hon föddes.
Började kännas rätt tröttsamt med alla frågor och kommentarer och jag kände mig bara större och större..
onsdag 13 maj 2015
Vabruari
Satsar på att komma ikapp dagens datum så en hel del blir ihoptryckt. Men februari bestod i vab, jobb och renovering! Kul var att badrummet på den nedre våningen nu skulle påbörjas! Vårt hus som vi köpte sommaren 2013 var alltså inte i behov av lite tapetbyten. Det var i behov av exremt mycket kärlek och HELrenoveringar!
Här kommer lite bilder ifrån februari!
Här kommer lite bilder ifrån februari!
 |
| Ja ni förstår att det behöver fixas va? |
 |
| Avskydde detta badrum, inte så konstigt va? |
 |
| Klart!!!!!!!! |
 |
| Nöjda!!!! :) |
 |
| Amy fick självklart hjälpa till att måla väggen i färgen hon själv valt! |
Rutinultraljudet
Då var det dags för att se om det verkligen var någon där inne i tjocka magen. Vi visste ju hur det gick till då vi inte bara gjort ett ultraljud med stora A utan tre! Ett (som på den tiden också var rutin) i vecka 13. Sedan rutinultraljudet i v 19 och ett i v 42 för jag gick över tiden.
Stora A var för övrigt bortlovad till sin mormor & morfar (tack!) i två hela dagar så vi kunde börja med renoveringarna på övervåningen. A:s rum och toan där uppe stod på tur.
Ultraljudet var som förväntad, inget konstigt sågs och det var roligt att se lille Jellybean där inne!
På eftermiddagen åkte vi till universeum jag, Kim, Amy o hennea kusin och mormor o morfar :)
Amy åkte i samma veva på en kraftig förkylning så hej Vabruari, here we come!!
Stora A var för övrigt bortlovad till sin mormor & morfar (tack!) i två hela dagar så vi kunde börja med renoveringarna på övervåningen. A:s rum och toan där uppe stod på tur.
 |
| Vävläggning i badrummet |
 |
| O vävläggning i Amys rum |
Amy åkte i samma veva på en kraftig förkylning så hej Vabruari, here we come!!
tisdag 12 maj 2015
Tjockismage
Jag är vid det här laget betydligt större än vad jag var i min första graviditet. Kunde inte knäppa byxorna och en och annan vågade fråga om inte jag väntade en knodd. Med fröken A kom inte samma fråga förrän i så däri vecka 20.
Skrev 2/1 (15+4) i graviditetsdagboken
"Är betydligt tjockare än förra graviditeten trots att jag inte gått upp lika mkt i vikt.
Kramper/växtvärk i magen.
Har mått så bra denna graviditet att jag flera gånger tvivlat på att jag är gravid."
För just så var det. Förutom måttet runt min midja (midjan som för övrigt försvann redan i v 7!!) mådde jag fånigt bra. Så bra ska man inte må i en graviditet. Men jag var självklart glad att jag gjorde det ;)
Den 19/1 skulle vi på rutinultraljudet och såg självklart fram emot detta. Behövde lite extra bevis för att SE att jag var gravid. Att det inte bara var magen som exploderat.
Något annat som visade graviditeten var förresten att jag redan började få foglossning. Ryggen värkte och kändes extra mycket vid fysisk ansträngning (som man inte sällan gör när man renoverar hus och äger en hästgård).
Höften började redan ömma och benen var jobbiga att gå (!) på.
Innan jul är det alltid extra jobbigt på jobbet. Då används halva affären för posthantering. Extra lyft och MYCKET trånga ytor att jobba på (arbetar som postombud + kassörska) så kroppen var slutkörd när det var dags för julafton.
Skrev 2/1 (15+4) i graviditetsdagboken
"Är betydligt tjockare än förra graviditeten trots att jag inte gått upp lika mkt i vikt.
Kramper/växtvärk i magen.
Har mått så bra denna graviditet att jag flera gånger tvivlat på att jag är gravid."
För just så var det. Förutom måttet runt min midja (midjan som för övrigt försvann redan i v 7!!) mådde jag fånigt bra. Så bra ska man inte må i en graviditet. Men jag var självklart glad att jag gjorde det ;)
Den 19/1 skulle vi på rutinultraljudet och såg självklart fram emot detta. Behövde lite extra bevis för att SE att jag var gravid. Att det inte bara var magen som exploderat.
Något annat som visade graviditeten var förresten att jag redan började få foglossning. Ryggen värkte och kändes extra mycket vid fysisk ansträngning (som man inte sällan gör när man renoverar hus och äger en hästgård).
 |
| Pappa, bror & Kim jobbar hårt för att utöka ligghallen |
Innan jul är det alltid extra jobbigt på jobbet. Då används halva affären för posthantering. Extra lyft och MYCKET trånga ytor att jobba på (arbetar som postombud + kassörska) så kroppen var slutkörd när det var dags för julafton.
 |
| När mamma & pappa jobbade hade Amy det bra på den bästa förskolan 💚 |
Julledigheten var behövlig efter kaoset på jobbet och graviditetskroppen som värkte! :)
Nyårslugn
Vi var snart inne i januari. Hos oss pågår en ständig renovering. Alltid är det ett rum som ska fixas, en fasad som skall målas eller detaljer som bör slipas.
Just i slutet av december var det detaljer i matsal & vardagsrum som behövde fixas till. Samtidigt höll vi på att planera en helrenovering för badrummet och samlade in offerter för detta. Nyår var härligt lugn med en fantastisk god middag och sällskap av min bror med familj. Min bror och Kim var även högst ansvariga att få ner en stor ek som sedan ska förvandlas till vårt matsalsbord.
Trädet åkte ner och väntar på att få torka i form av brädor för att sedan målas och bli ett finfint matbord i vår matsal :D
Ett stort plus är att A leker så fantastiskt bra med kusin S nu! Hon har hittills varit lite för vild för hans smak men nu har de mötts på mitten ;)
 |
| Pappa bakar, Amy äter |
Trädet åkte ner och väntar på att få torka i form av brädor för att sedan målas och bli ett finfint matbord i vår matsal :D
Ett stort plus är att A leker så fantastiskt bra med kusin S nu! Hon har hittills varit lite för vild för hans smak men nu har de mötts på mitten ;)
onsdag 6 maj 2015
Julaktivitet
En trevlig jul seglade förbi - storfamilj, god mat och tomten såklart som t.o.m fick kramar av barnen och självklart massa paket till både stora o små!
 |
| Glad tjej på juldagens morgon |
 |
| Lite snö fick vi allt i vinter! |
söndag 3 maj 2015
Vårt andra plus
Det är svårt att skriva en blogg i efterskott. Man får leta i minnet efter saker man trodde var oväsentliga att minnas.
Men i alla fall så började det hela i oktober 2014, när vi fick ett plus på stickan. Plusset var väntat (för mig) och K fick reda på det genom en för tidig fars dag present i form av en ny t-shirt till A.
Dagarna gick och jag började sakterligen påminnas om hur det kändes att vara gravid. Graviditetsappen var redan nerladdad och tröttheten började bli ett stående faktum. Efter några veckor kontaktade jag mvc för att boka inskrivningsbesök och fick tid till detta när jag var i 9onde veckan. Jag hade ett fåtal dagar med illamående men annars var det mest tröttheten som påminde mig om min graviditet.
I början av november stack vi till London med en kollega och hennes sambo (nuförtiden även våra grannar!) och A fick stanna hemma med bl.a. mormor.
Londonresan var trevlig med mycket att se och det enda som jag kände av graviditeten var lite trötthet, några humörsvägningar och avsaknaden av öl.
När vi kom hem hade A (då 2 år & 3 månader) faktiskt börjat prata! Antagligen för att ingen förstod hennes ljud o läten nu när mamma & pappa var bortresta och inte kunde översätta ;)
Första besöket på mvc passerade, vilket visade sig se ut exakt som med A och förutom ett återbesök för att ta cellprover skulle jag inte komma tillbaka förrän i vecka 24 - detta kändes som en ren evighet till dess!!
Berättar mer om evigheten strax!
Tjo på er!
Men i alla fall så började det hela i oktober 2014, när vi fick ett plus på stickan. Plusset var väntat (för mig) och K fick reda på det genom en för tidig fars dag present i form av en ny t-shirt till A.
Dagarna gick och jag började sakterligen påminnas om hur det kändes att vara gravid. Graviditetsappen var redan nerladdad och tröttheten började bli ett stående faktum. Efter några veckor kontaktade jag mvc för att boka inskrivningsbesök och fick tid till detta när jag var i 9onde veckan. Jag hade ett fåtal dagar med illamående men annars var det mest tröttheten som påminde mig om min graviditet.
I början av november stack vi till London med en kollega och hennes sambo (nuförtiden även våra grannar!) och A fick stanna hemma med bl.a. mormor.
När vi kom hem hade A (då 2 år & 3 månader) faktiskt börjat prata! Antagligen för att ingen förstod hennes ljud o läten nu när mamma & pappa var bortresta och inte kunde översätta ;)
Första besöket på mvc passerade, vilket visade sig se ut exakt som med A och förutom ett återbesök för att ta cellprover skulle jag inte komma tillbaka förrän i vecka 24 - detta kändes som en ren evighet till dess!!
Berättar mer om evigheten strax!
Tjo på er!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)