Rädslan har sedan första pneumothoraxen (lungkollapsen) varit att den skulle kollapsa igen. Det hände ju igen i söndags och då fick hon dränen inopererade. Dränen är inte tilltänkta för att sitta i för alltid. För det första är de kopplade till klumpiga pumpar. För det andra gör de otroligt ont. Vår läkare funderade på vad de skulle hitta på för att detta inte skulle hända igen. Efter konsultation med lungläkarna funderade han på att göra en sk kemisk pleurodes. Det betyder att de, via dränet, sprutar in ett ämne (i E:s fall hennes egna blod) in i lungsäcken för att framkalla en inflammation som ärrar lungsäcken för att sedan läka samman med de bladen/hinnorna som omsluter lungan (kan ha fel om detaljerna) så att ifall lungan kollapsar igen håller den sig ändå i form och luften pyser inte över till lungsäcken.
Problemet är att detta är väldigt sällan gjort. Speciellt på barn. (Har hört en siffra på 8 st) Misstanken finns att ifall man utför det på barn kan man hämma tillväxten på barnet. Sedan kan man inte veta ifall det fungerar. Man vet bara ifall det inte fungerar.
På onsdagen bestämdes det dock att detta skulle göras och vi skulle börja med vänstra lungan. 6 ml blod togs och trycktes in i lungsäcken. Till vår förvåning såg vi (man ser den utpumpade vätskan i pumpen) att blodet tagit sig över till den andra lungan så läkarn hoppades på att vi skulle slippa göra samma sak på den högra. Hon var trött och påverkad resten av onsdagen och torsdagen men vi såg fram emot att bli av med ett drän på fredagen.
Klockan 14 fick hon lätt narkos för att bli av med sitt drän. Hon hann knappt komma ner på avdelningen från uppvaket innan saturationen (syreprocenten) började falla. Vi var först säkra på att det var fel på poxyn. Men när den igenkända stötande andningen kom visste vi på en gång att lungan inte klarade sig utan drän och experimentet med blod hade misslyckats. Läkarna kom, röntgen gjordes. Hon hann bli sämre och där stod jag, Kim och en sköterska och försökte underlätta andningen för henne. Vi visste att lungan hade kollapsat men kvällens läkare brydde sig inte allt för mycket innan röntgenbilderna kom tillbaks (som såklart visade det vi redan visste att lungan redan kollapsat igen).
Läkarna bestämde sig för att avvakta då de hoppades på att lungan skulle läka av sig självt och slippa operera in dränet igen. Men klockan 04.20 inatt ringde kirurgen om att hon blivit sämre och dränet skulle in igen. 04.40 ringde narkosläkaren och var orolig för att söva henne då hon redan genomgått mycket och de visste inte hur mycket ork som fanns kvar i henne och den andra lungan. Det fanns inte tanke på att somna om kan jag meddela.
Några timmar senare ringde de att operationen var klar. De hade endast lokalbedövat henne eftersom de inte vågat söva henne igen.
Så nu är vi tillbaks på ruta 1 med den högra lungan. Det finns fortfarande chans att den vänstra lungan klarat den kemiska pleurodes men det dröjer nog innan de/vi vågar ta bort det dränet också.
Vår läkare bestämde sig för att fästa fast lungsäcken för vår skull. För att vi skulle kunna få hem henne snart. Och självklart för hennes skull för dränen gör ont och för att det inte skulle ske fler spontana lungkollapser. Nu får vi hoppas på att läkarn har en reservplan. Men jag hoppas att ni förstår att vi kunde inte ha bättre vård och inte en bättre läkare.
Ett steg fram och fyra tillbaka. Att åter igen se henne lida och kämpa för andan. Det är ett helvette att inte kunna hjälpa.
Åter igen ett långt inlägg men svårt att förklara på ett kort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar