Specialisten U slutar ultraljudet med "Det här ser inte alls bra ut..".
Det var det värsta samtalet jag någonsin haft. Eller ja, doktorn talade (hostade och nös) och jag satt och koncentrerade mig på att hålla tillbaka tårarna. Kim lyckades ställa några frågor men vi insåg att det här är kört. För att utesluta kromosonfel blev vi rekommenderade att göra ett fostervattenprov vilket vi kunde göra på en gång.
Efter en vecka skulle vi få svar på det första provet bl.a. downs. Några fler veckor skulle det ta för att få svar på odlingen. En ny tid , fem dagar senare, sattes till specialist M, den tredje i ordningen.
Var kvällen innan hemsk så var denna ett helvette. Jag grät så jag knappt kunde andas från att vi satte oss i bilen från sjukhuset till jag på något vis somnade. Med några upphåll förstås. Amy fick inte se mig gråta vilket var jobbigt för varje gång jag såg på henne kom tankarna på; hur förklarar jag detta för henne? Hon som så ser fram emot att bli storasyster.
För att göra det hela ännu värre behövde jag hämta ut den nybeställda mjukdelen (till barnvagnen) och babylarmet. Vad skulle jag nu med dem till?? De åkte direkt in i skrubben..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar