söndag 30 september 2018

I minnet av 1095 dagar och framåt

Jag minns varenda minut från dagen för tre år sedan. Hur vi väcktes strax innan 5 av nattsköterskan som skrek skynda er. Hur vi hörde andningslarmet tjuta från nedervåningen och hur jag krånglade med att få på mig byxorna på rätt håll. Hur vi tillsammans med Amy gick ner för trappan till soffan där Eveleen låg och i samma stund höll på att lämna oss. Hur tårarna rann och tankarna stod still.

Vår starka envisa kämpe gav sig iväg för att bli den stjärna som lyser starkast. Vi levde och kämpade mot döden hela hennes liv men denna dagen för tre år sedan var det dags att låta henne ge sig av. En märklig känsla av sorg och lättnad.





Tre år sedan hon flög iväg. Tre år sedan sorg, lättnad, skuld och utmattning svepte över mig. Tre år av extrem saknad, styrka och svaghet. Men också tre år av så många positiva känslor och händelser.


Eveleen- alltid älskad, evigt saknad, aldrig glömd.






fredag 13 april 2018

Will you hold my hand, when I see you in heaven

Tänk att det har gått tre år sedan vår starkaste stjärna föddes. Och tänk vad mycket som händer på tre år. En son, en lillebror har fötts. Dessa tre år sedan vår ängel föddes har gått helt otrolig fort. Medan de 5.5 månader hon var i livet var så långa att de kändes som år. För tre år sedan vår hon knappt en halvtimme gammal. Hon föddes i vecka 30+0 den 13 april 2015. Hon togs om hand av barnläkare och Kim var i chock, tvingades i saft och fick sin andra dotter i famnen. Sedan skyndades hon upp till Neo där hennes nya hem var. Kanske höll jag på att sys ihop. Kanske var jag reda på uppvaket.



Jag har tre barn. Mitt första i v 41+4, 8 augusti, 3070 gram tung o 49 cm lång. Mitt andra i v 30+0, 13 april, 1450 gram tung o 39 cm lång. Min sista i v 40+0, 13 januari, 3420 gram tung o 48 cm lång. Alla så olika, men ändå snäppet lika. Jag har tre barn och alltid kommer Eveleen vara ett av dem och lillasyster till Amy och storasyster till Darwin.

Vi pratar ofta om Eveleen. Och vi tänker alltid på henne.


Idag befann jag mig på samma plats som jag gjorde för tre år sedan. Inte för att föda fram en kämpe utan för att arbeta. Jag känner med patienterna som går en liknade väg som jag gjorde. Jag har en förståelse vad de går igenom. Jag träffar många som arbetade vid min sida under månaderna när Eveleen fortfarande fanns i magen. Några som jag träffar med glädje och några andra jag mindre gärna stöter på. Att arbeta där allt en gång började har inte vart helt lätt då jag får minnesbilder i hur det var och minnena blir allt starkare när jag är där. Men jag ser så mycket glädje bland nyförlösta föräldrar med deras nya familjemedlem och jag arbetar med många härliga människor.

Men grattis vår stjärna, 3 år idag. Finns inte en dag då du inte finns i mina tankar och alltid finns en önskan att du vore här med oss, idag firandes din födelsedag.

Alltid älskad. Aldrig glömd. Evigt saknad.

It's been a long day without you, my friend
And I'll tell you all about it when I see you again
We've come a long way from where we began

Oh I'll tell you all about it when I see you again

fredag 30 september 2016

Ett sista puss

Vi saknar dig vår stjärna

och sorgen är så stor
Vi ville lära känna dig mer
både far och mor

Du bor i våra hjärtan

men i oss finns ett sår
Ett barn för lite
finns det alltid i familjen vår

Familj
foto: moments by Louise
Att det var mer än ett helt år sedan jag höll henne. Sedan jag kramade och pussade på henne. Det är något som känns så overkligt. Den 30 september 2015 kommer jag aldrig att glömma och inte heller dagarna innan eller dagarna efter. Det var alltså 1 år sedan vår Eveleen blev en stjärna på himlen. Sedan dess har här alltid funnits en tomhet som är svår att förklara. Jag skulle så gärna hålla henne en gång till. Känna de knubbiga små låren och se de förundrade ögonen. Ändå är jag så glad att hon slapp att lida längre än vad hon gjorde. Jag är också glad att hon klarade så pass många månader i livet. Hon är nu 1 år och 5.5 månader där uppe och har alldeles nyligen fått sällskap av vår hund Maja. Eveleen vår yngsta dotter ska nu också bli storasyster och vi ska se till att hennes småsyskon kommer få veta allt om sin otroliga storasyster. 
Aldrig glömd, alltid Älskad, Evigt Saknad.
Älskad
foto: Moments by Louise
Denna blogg är främst tillägnad vår kära Eveleen. Eveleen ska snart bli storasyster.
30 september kommer alltid ha en helig plats i våra hjärtan. 

onsdag 13 april 2016

Grattis på födelsedagen ❤

Grattis på födelsedagen Eveleen!
Ett år. Ett helt år sedan fina starka Eveleen föddes.
Läs om dagen för exakt ett år sedan här.
http://gravidmedfragetecken.blogspot.se/2015/05/akut-snitt.html?m=1
De månader hon fick stanna i livet var de längsta i mitt egna liv men tiden därefter har sprungit iväg. Grattis vår älskling, jag hoppas dom firar dig ordentligt där uppe!

Ni som känner mig vet att jag inte är ett dugg religiös och hade jag varit det hade jag garanterat tappat tron efter allt det vi under 2015 såg och fick vara med om. Så nej, jag tror inte på gud där uppe men jag tror på ett liv efter döden. Det måste jag tro på, annars blir döden alldeles för svår. Jag väljer att tro att hon flyger omkring där uppe, pigg och frisk. Redan gångna släktingar och vänner tar hand om henne. Det är min tro men religiös är jag inte.

Eveleen är saknad och kommer aldrig att glömmas. Hur stor familj vi än får kommer det alltid att finnas ett barn, en lillasyster, för lite.
Grattis på din första födelsedag vår vackra speciella älskade ängel.




lördag 19 mars 2016

Medicinsk Genetik

Äntligen! Äntligen har det kommit lite sol till mitt kalla och leriga hem, som vi längtat! Förra året gick hästarna ut på bete i början av april men det lär väl aldrig hända i år. Knappt ett grönt grässtrå finns ju..

Och på tal om 1 år sedan så var det 1 år sedan all skit började. Den 4e mars blev jag sjukskriven och den 31 mars blev jag inlagd för första gången. Från den 4 mars till den 13 april var jag på ultraljud, tappningar, MVC och övriga undersökningar ca 4 dagar i veckan. Inga roliga minnen från den månaden som dessutom var den längsta i mitt liv.
Trots alla dåliga minnen, all ångest och övrig skit som hänt har (alltså inte Eveleen vår hjälte och stjärna) ändå sjukhustiden satt sina spår i mig, På tisdag ska jag åter igen tillbaks till neonatal på Östra för tillsammans med några andra par gå igenom plus och minus med tiden på neonatal.
Jag studerar dessutom en liten kurs på distans inom Biomedicin, Medicinsk Genetik. Denna kursen sökte jag då jag trodde det var en grundläggande kurs där jag kunde få lära mig basen inom genetik men när jag fick boken och de första uppgifterna insåg jag hur fel jag hade! Och jag trodde aldrig jag skulle fixa detta. Men även där hade jag fel, kursen är visserligen inte klar än, men har hittills klarat uppgifterna och oj! vad roligt det är :) Pluggar varje kväll med ren vilja och hoppas innerligt jag får ett godkänt i kursen.

Nepp, nu får jag lägga ner både bloggandet och pluggandet för nu blir det nån öl med kära vännerna och grannarna! Sen somnar vi nog gott för vi är ordentligt trötta efter kusin S 4-årskalas idag :D

Påväg till kalas ❤




måndag 15 februari 2016

Barncancerdagen med besök på neonatal

Skriver inte ofta nuförtiden. Har inte så mycket att skriva om mer än funderingar på året som gått och vardagen som mest består i att vara trött och nu även lite jobb som jag äntligen lyckats återgå till. Idag är det i alla fall Internationella Barncancerdagen. En dag som känns lite extra "fin" i år. Det ringde även en säljare för att ragga månadskunder och till skillnad från de flesta säljare lät jag honom prata om allt gott barncancerfonden gör och att de drivs endast av bidrag. Jag berättade för honom att jag om någon visste precis vad de gjorde och de är värda alla månadsbidragare som finns men att jag i dagsläget fortfarande känner av barncancerfondens bidrag (bidraget vi fick hjälper fortfarande) men så fort vi kommer på mer ekonomiska fötter (alltså inte fötterna på försäkringskassan) så ska vi snart absolut bli månadsbidragare. Det kan vara 50 kronor i månaden, det kan vara mer. Dessa bidrag hjälper sjukvården i Sverige såpass att 80% av de drabbade barnen idag blir friska, till skillnad från tex vissa länder i Afrika och Asien endast ligger på en procent av 40.

I övrigt var jag idag på neonatal på Östra. De sökte folk med barn född i vecka 30-34 som legat på Mölndal eller/och Östra. Där var jag tillsammans med två andra familjer och diskuterade erfarenheter ifrån neonatal medan några från verksamheten ställde frågor, lyssnade och antecknade. Kanske undrar ni "varför drar hon upp gamla sår och minnen"? Jo det är så att jag inte riktigt ser det så. Det är samma sak när jag varje dag, ibland flera gånger per dag, får frågor av kunder hur det går med barnet, att jag redan är tillbaka och vad hon/han heter. Jag mår inte dåligt att prata om det, jag mår snarare dåligt att inte prata om det. Sedan begravningen verkar det som att alla har lagt locket på. Detta förvånar mig, inte så att jag skulle prata om det varje dag, men jag har under sex månaders tid pratat om Eveleen, om sjukhustiden, för det var vår vardag och många har varit delaktiga i den vardagen och att nu inte nämna något om detta för att andra blir besvärade är en rätt underlig känsla. Så det är rätt skönt när någon frågar, när man får berätta att hon fanns, vad hon hette. Och idag var det skönt att få prata om vår neonatala tid med folk som hade samma erfarenheter och med folk som lyssnade. Detta möte var till för att hjälpa vården (just i träffen och samarbetet med föräldrarna) på neonatal att bli bättre och har vi ändå varit med om ett sådant helvete kan jag försöka att utnyttja det för att hjälpa andra för ibland måste man välja vilken väg man ska gå i olika situationer man hamnar i. Jag har valt den öppna och lärande vägen denna gång. Men jag kan inte lova att jag skulle göra detsamma igen. Inte för jag ångrar att jag skrivit och pratat utan för att alla situationer är olika och händer något liknande igen kanske jag reagerar helt tvärtom. Förhoppningsvis får vi aldrig veta det!
Ha det gott där ute i världen och skänk en extra tanke till barn med cancer och deras anhöriga idag!

tisdag 22 december 2015

God Jul!

Nu börjar vänner och bekantas Facebook fyllas med “Tillbakablick på året som gått 2015”. Det är kul att se deras bilder från året som gått. Men mitt 2015 var det värsta året i mitt liv. Ett år som blev en risk för mitt egna liv och som sedan tog vår dotters. Ett år där allt gick fel och vardagen vändes upp och ner. Men det var också året där vi och många med oss fick lära känna en liten varelse som visade oss vad kämpa betydde. Som både berörde och lärde.
Vi fick också lära känna människor som länge funnits i våra liv. Både kända och okända som klev fram när vi som mest behövde det. Gamla vänner som visat sig vara just vänner och funnits där från dag ett. Och sedan har vi dem som drog sig tillbaka. Vissa trodde man skulle finnas där helhjärtat för oss men som varit osynliga hela året. Så vi har lärt känna dem vi trodde vi redan kände.

Någon mer jag trodde att jag kände var mig själv. Många har kommenterat genom året “vad starka ni är” men jag tror att det mer är så att ibland gör en händelse en stark. Man måste vara stark, för sig själv, sina barn och för andra människor runt om när ett sådant här trauma uppstår. Om inte jag är stark, hur kan jag då kräva det av mitt sjuka barn? Eller av andra i min närhet?
Nu är det dock så att min kropp har slutat vara stark. Den försöker säga mig något genom av ständigt vara trött, ha huvudvärk och vara tungandad. Och det stör mig så att jag inte får min egna kropp att lyda när jag säger till den att rycka upp sig och bli normal igen.  
Detta året fyllde Amy tre. Hon längtar efter julafton och det enda som står på hennes önskelista är; En traktor och en grävmaskin. Hur i allsin dar ska vi kunna uppfylla dessa önskemål? För det är i fullsize hon vill ha. ;)
Vår stora tjej. Säger vi lilla får vi till svar “Jag är inte liten, jag är storasyster”. PUNKT. För ja, hon är storasyster likaväl som jag är 2-barnsmamma. Amy har dessutom bäbisar i magen. Inte bara en utan tre! En till mig, en till pappa Kim och en till sig själv. Och alla heter Eveleen och de ska inte till himmelen! Punkt igen. Det är en fin fantasi tycker jag. Omtänksamt.

God Jul på er alla!
Tack för ni funnits med oss detta året. Tack för frågor och kramar. Tack för vi fått prata av oss. Tack för hjälpen med ditten och datten. Tack för tårar och skratt. 
Nästan exakt ett år sedan!
...då var här snö....