Välkommen

Nu är det dags att släppa in allmänheten, vänner, bekanta och familj i denna blogg.

Redan när problemen började i min graviditet började jag söka efter information och bloggar om samma problem som mig. En del hittade man och om vissa grejer hittade jag inte nått. Jag funderade på om inte jag också skulle börja blogga. Men orken fanns inte där. Jag tänkte att någon annan kanske också går igenom en svår graviditet och har liknande problem som jag. Samma tankar fanns efter förlossningen och när neo-tiden började.
När jag väl började skriva var det många veckor tom månader att skriva ikapp. Första meningen med att skriva denna blogg var alltså för andra i liknande situation, sedan att informera vänner och familj.
Vad jag inte hade räknat med att det blev en bearbetning för mig. Istället för att grubbla på allt vi gick igenom kunde jag skriva av mig och lägga just den dagen bakom mig.

Jag och Kim har alltså fått barn efter en komplicerad graviditet. Vi fick en dotter född i v 30. I denna blogg kan ni läsa om vad vi gått igenom, fortfarande gå igenom och länge kommer att gå igenom.

Ge upp

29+4
Idag var en bra dag för kompisen jag träffar allt för sällan skulle bo hos oss under hela helgen med sin familj varav en grabb i samma ålder som vår tös.
Men först skulle jag tappas och även om detta är ett rätt jobbigt ingrepp såg jag fram emot att bli av med lite tung vätska.

Dagen började dock men onda aningar. Jag hade vaknat inatt av kraftiga sammandragningar och blödde på morgonen. Tyckte även att fosterrörelserna var mindre än vanligt.

Ultraljudet innan tappningen visade ca 4.3 liter fostervätska. Den visade även att fostrets hjärta slog långsamt.. Läkaren sa tom att det är inte alla bäbisar som vill leva. Att vissa ger upp.

Tanken ekade i huvudet. Var det här dagen som min bäbis skulle ge upp?

Fick även välja ifall jag ville göra tappningen ändå och utan att fundera valde jag att genomföra den. De satte igång med proceduren och tömde idag 1.5 liter.
Ultraljudet strax därefter visade att fostrets puls hade gått upp igen men detta sa egentligen inte mycket.
                                                   
Jag blev åter igen körd i rullstol för att komma till ett rum för observation.  Läkarn var lite bekymrad över att jag åkt ensam till ingreppet och skulle köra själv hem men det var lite sent att ändra på det nu. Ctgn sattes i vanlig ordning igång och sen var det bara att vänta på att (om?) det skulle bli godkänt. Låg och läste biografin om Astrid Lindgren (läsvärd!) i väntan på ctgt godkännande. Jag kunde proceduren nu. Var halft proffs på ctgvid det här laget. När jag fick godkännande att gå hann jag inte långt förrän jag kände att jag blödde igen. Fortsatte trots detta till bilen. Längtan efter att få åka hem och träffa mina vänner stoppades av min bil. För bilj####n startade f#n inte. Ringde ilsket till Kim som fick hämta Amy för att sedan få åka till mig. Medan han var påväg skulle jag leta efter någon som kunde hjälpa mig starta bilen. Hann inte hitta någon hjälp. Promenaden slutade på sjukhuset igen.

Tappningsdags

27+0
Då kom dagen för tappning på vatten. Specialisten D var där vilket jag var glad över för hon var den jag tyckte bäst om. Jag valde att inte ta med Kim denna dag då han är så fjantigt när det gäller nålar ;).

Fostret mättes och såg ut att vara i en bra vikt och längd för sin ålder. Även mängden vätska mättes i fickorna som omger fostret och det blev uppmätt i 4.2 liter, gränsen för mycket fostervatten går vid 2.5 liter...

Tappningen gick till såhär; En läkare, en underläkare, en sjuksköterska och en undersköterska medverkade. Läkaren hittade, med hjälp av ultraljud, en lämplig plats på magen för att sticka ner nålen. Sjuksköterskan tvättade magen och satte sedan lokalbedövning där nålen sticks ner. Efter en stund tar underläkaren en mindre nål med bedövning och sticker på utsatt ställe ner denna under huden och vrider den sedan åt alla håll för att bedövningen ska lägga sig på fler ställen än ett. Sedan sticker de ner den riktiga nålen (ca 2 dm lång), fortfarande med hjälp av ultraljud, i livmodern. Sjuksköterskan och undersköterskan turas om vem som ska dra upp vätska resp hålla påsen vätskan samlas i. Ingreppet tar ca 20 min.

Detta är ett ingrepp som är krävande för både personal och mig. Min rygg var det som besvärade mig mest. Eftersom en tappning kan göra så att värkar sätter igång observeras man noggrant efter detta. De körde upp mig till specialförlossningen där jag fick ligga med ctg. Som förra gången blev aldrig ctgt godkänt men jag ansåg att sammandragningarna inte var värre än vanligt. Efter ca 4 timmar väljer de ändå att ge mig en Bricanylspruta för att motverka värkar. Denna gav mig hjärtklappning och darrningar. Och först när dessa slutat fick jag åka hem med en liter mindre vätska! Å sicken skillnad det var. Kändes som jag förlorat 10 kg och en halvmeter i midjemått ;) Dock är ju detta inte konstant då vätskan fyller på sig självt hela tiden.

Nu var det hem för att sova innan jag skulle tillbaka till Östra för magnetröntgen (kl 7...).