Ge upp

29+4
Idag var en bra dag för kompisen jag träffar allt för sällan skulle bo hos oss under hela helgen med sin familj varav en grabb i samma ålder som vår tös.
Men först skulle jag tappas och även om detta är ett rätt jobbigt ingrepp såg jag fram emot att bli av med lite tung vätska.

Dagen började dock men onda aningar. Jag hade vaknat inatt av kraftiga sammandragningar och blödde på morgonen. Tyckte även att fosterrörelserna var mindre än vanligt.

Ultraljudet innan tappningen visade ca 4.3 liter fostervätska. Den visade även att fostrets hjärta slog långsamt.. Läkaren sa tom att det är inte alla bäbisar som vill leva. Att vissa ger upp.

Tanken ekade i huvudet. Var det här dagen som min bäbis skulle ge upp?

Fick även välja ifall jag ville göra tappningen ändå och utan att fundera valde jag att genomföra den. De satte igång med proceduren och tömde idag 1.5 liter.
Ultraljudet strax därefter visade att fostrets puls hade gått upp igen men detta sa egentligen inte mycket.
                                                   
Jag blev åter igen körd i rullstol för att komma till ett rum för observation.  Läkarn var lite bekymrad över att jag åkt ensam till ingreppet och skulle köra själv hem men det var lite sent att ändra på det nu. Ctgn sattes i vanlig ordning igång och sen var det bara att vänta på att (om?) det skulle bli godkänt. Låg och läste biografin om Astrid Lindgren (läsvärd!) i väntan på ctgt godkännande. Jag kunde proceduren nu. Var halft proffs på ctgvid det här laget. När jag fick godkännande att gå hann jag inte långt förrän jag kände att jag blödde igen. Fortsatte trots detta till bilen. Längtan efter att få åka hem och träffa mina vänner stoppades av min bil. För bilj####n startade f#n inte. Ringde ilsket till Kim som fick hämta Amy för att sedan få åka till mig. Medan han var påväg skulle jag leta efter någon som kunde hjälpa mig starta bilen. Hann inte hitta någon hjälp. Promenaden slutade på sjukhuset igen.