Världsprematurdagen

Igår var det Världsprematurdagen och runt om i världen hölls föreläsningar om neonatal vård och om de för tidigt födda barnen. Jag själv befann mig på utflykt med båt vid de thailändska öarna och njöt tillsammans med en del av min familj.

Vår och Eveleens tid på neo är den tid jag har svårast att tänka tillbaka på. Nio veckor där vi var konstant splittrade, nio veckor där Eveleen inte var vår utan personalens. Missförstå mig inte; personalen var underbar och vården fantastisk men man kom dit, satt halvnaken bakom ett skynke och lånade sitt barn under dagen. Personalen loggade gärna hur många timmar man suttit "hud mot hud" så man vågade knappt resa sig därifrån för att äta lunch för såfall drogs en timme bort från de timmarna vi var där så man satt obekvämt stilla och hoppades att just den dagen skulle vara en bra dag utan för många tillbud. MEN det är otroligt duktiga människor som jobbar där. De räddar livet på många barn och är med om många sorgliga och hemska upplevelser.

Att vara förälder till en prematur är tufft. Alla dagarna kantas av hopp och förtvivlan. Man vet hur man får sitt barn ur en apné som gjort barnet blått. Man vet vad barnets provsvar bör ligga på och ligger vaken grubblandes ifall det är det minsta utanför det normala. Man jublar över några gram i viktökning och om barnet klarar några ml mer i mat.

Bl.a. hör både hjärt- och ögonoperationer till det vanliga. Hjärnblödningar och andningsproblem. Livshotande infektioner. Livshotande FÖRKYLNINGAR. CP-skador. Flera av föräldrarna kan inte hålla sitt barn förrän flera veckor efter det fötts. Och när man väl kan det är man livrädd att göra sitt egna barn illa, att råka dra ur någon kanyl eller sladd, att man ska råka bryta något när man bär upp den sköra rödblå-håriga fågelungen ur sin värmesäng. Syrgas och sondmatning är ett måste till och från. Ångest över att behöva pumpa ur bröstmjölk. Panik över alla frågor och kommentarer från nära och främlingar.

Ett tips till anhöriga till prematurföräldrar! Har de äldre barn ställ gärna upp som barnvakt och hitta på saker med det barnet som får han/hon på andra tankar (denna hjälp fick vi i mängder, tack!!). En enkel sak är också matlådor. Gör lite extra mat till er egen middag och ge prematurföräldrarna. Det blir lätt skräpmat och i många fall ingen mat alls när man spenderar heldagar på sjukhus.. Och sedan undvik alla onödiga kommentarer men fråga gärna!

Jag minns när jag först såg Eveleen. Hon var ca 6 timmar gammal och låg med slangar och nålar som täckte hela henne. Kim hade somnat brevid i en obekväm fåtölj och orkade knappt öppna ögonen när jag sängliggandes rullade in. Han försökte förklara vad som hade hänt och vad all utrustning var till för. Jag struntade i det mesta, jag var så glad att hon levde för det var mer än jag vågat hoppas på..

För varje dag som går saknar jag henne mera. Hon fattas mig. Halva dagen idag har jag legat med solsting och Kim & Amy har fått ha det roligt utan mig. I min yrsel och illamående har jag känt mig mer ensam än på länge och jag saknar henne så. Vår fina Eveleen skulle varit sju månader nu. Hade allt gått som det ibland gör (att de föds friska och vid beräknad förlossning) skulle hon varit snart fem månader. Var glad för varje dag du får ha barnet i magen, uppskatta en vaginal förlossning och var lycklig ifall barnet är friskt.

Kim har fixat kuckelikumedicin till mig så mår bättre nu och lär vara friskare än innan om några timmar :)

Välkommen

Nu är det dags att släppa in allmänheten, vänner, bekanta och familj i denna blogg.

Redan när problemen började i min graviditet började jag söka efter information och bloggar om samma problem som mig. En del hittade man och om vissa grejer hittade jag inte nått. Jag funderade på om inte jag också skulle börja blogga. Men orken fanns inte där. Jag tänkte att någon annan kanske också går igenom en svår graviditet och har liknande problem som jag. Samma tankar fanns efter förlossningen och när neo-tiden började.
När jag väl började skriva var det många veckor tom månader att skriva ikapp. Första meningen med att skriva denna blogg var alltså för andra i liknande situation, sedan att informera vänner och familj.
Vad jag inte hade räknat med att det blev en bearbetning för mig. Istället för att grubbla på allt vi gick igenom kunde jag skriva av mig och lägga just den dagen bakom mig.

Jag och Kim har alltså fått barn efter en komplicerad graviditet. Vi fick en dotter född i v 30. I denna blogg kan ni läsa om vad vi gått igenom, fortfarande gå igenom och länge kommer att gå igenom.

Blää för kejsarsnitt

30+1 / 1 dag
Dagen efter kejsarsnittet var en upplevelse i sig. Tryckte på knappen (jag krampaktigt hade hållt i) när jag vaknade vilket visade sig vara morfin men det gjorde jag inte om. Blev då ännu tröttare och även lite snurrig och illamående. Ville veta vad det var i kroppen som gjorde ont och koncentrera mig på att läka och min nya lilla plutt så ville då inte vara snurrig och trött.

Vår fina

Kim var uppe på Neo när jag inte orkade. Det var ett meck med rullstol, morfinställningen och min kropp att ta mig upp dit. Eftervärkar som tog kål på mig, efterslängar från drogerna som fick mig att somna i tid och otid och sen kom kvällen. Kvällen där tarmarna höll på att falla på plats igen och börja arbeta igen. Den smärtan... och morfinet hade jag sett till att de tog bort... Såret hade jag inte ens börjat fundera på än.

Då vill jag tillägga att dagen efter min första förlossning gick vi runt hela Mölndals sjukhus två gånger och nu så kunde jag inte resa mig ur sängen för magmusklerna var avskurna, jag kissade fortfarande i kateter, jag kunde inte hosta för det fick mig att svimma av smärta och att gå var det inte att tala om.
Ni som funderar på att frivilligt göra ett kejsarsnitt för att ni är rädda för smärtan under en vaginalt förlossning. TÄNK OM. Eller tala med mig först så kan jag tala om vilket som är värst.

Lillan kämpade på. Så mycket mer minns jag inte av denna dag. Kim vet nog mer..

Akut snitt

30+0 forts.
Jag gjordes iordning för snitt. Ctgt togs av och magen blev rentvättad. Kateter sattes. Jag fick mössa på huvudet. Vad jag inte minns är om jag fick operationskläder på mig men jag minns att BM la fram Kims kläder till han kom. Läkaren kom och talade om läget för mig. Att de var tre läkare och bakjouren (överläkare på jour) som diskuterat och kommit fram till att det här var bästa utvägen för mig. Kroppen hade själv satt igång förlossningen och det var förvärkar jag hade.

20.34 smsade jag Kim och frågade när han skulle vara framme, max 15 min fick jag till svars. BM rullade undertiden in mig i operationssalen där jag fick hälsa på allt ifrån undersköterskan till narkosläkaren. Narkosläkaren var även den som förklarade för mig hur det skulle gå till. De försökte samtidigt sätta en infart (venkateter) i handen på mig vilket de misslyckades med. Jag försökte genomlida värkarna medan läkarn berättade för mig att jag skulle få lokalbedövning i ryggen sedan skulle de ge mig ryggbedövning vilket i sin tur skulle göra att jag inte kände när de skar i mig men skulle eventuellt känna när de lyfte ur barnet. Detta kallas för Akut Snitt.

Kim hade ännu inte dykt upp. De femton minuterna kändes väldigt långa. Det var fortfarande tid innan operationen skulle påbörjas. Först skulle denna graviditetens sista Ctg göras. Min BM utförde det. Och så fort fostrets hjärtljud hittades skrek BM fan och utlöste sedan larm. Fostrets hjärtljud sjönk så nu var det bråttom. Från akutsnitt till katastrofsnitt. Detta betyder att jag skulle sövas omgående och barnet skulle vara ute inom 10 min. Man hoppar då över en del av förberedelserna då moderns eller som i detta fall barnets liv stod på spel. Kim kom lagom till att barnet lyftes ur min mage, för 20.51 var hon född - vår andra dotter.

Förlossningsömma

30+0 forts.
6-8 veckor, stanna på sjukhus? Instängd i väntan. Utan att åka hem till min bubbla, min Kim och Amy. Barnmorskan som hade hand om mig (och var en kund på jobbet) fick hämta mycket papper för att jag skulle kunna torka bort alla mina paniktårar som helt plötsligt sprutade. Kim & Amy hade redan åkt hemåt och jag hade ingen möjlighet att säga godnatt eller hejdå.

Sammandragningarna ökade i styrka och ryggen värkte av dessa. Min BM var lite bekymrad över smärtan jag hade och erbjöd smärtstillande vilket jag avböjde. Hade jag gått igenom en förlossning utan smärtstillande kunde jag nog klara lite sammandragningar ;)

Meeen de blev starkare och starkare och bm hämtade åter läkaren. Denna gång frågade jag om smärtstillande för kom och tänka på att så här ont kan jag ju inte ha i 8 veckor!! Nu var det läkarens tur att säga nej till smärtstillande.  Läkaren bad mig tom att ringa Kim och be honom komma tillbaka och stanna över natten "hellre en gång för mycket än för lite".
Detta var klockan 20. Grannen och vännen Freddy ställde upp som barnvakt på nolltid och Kim satte gasen i botten på vår Aygo-Crazy.

Jag insåg när fler och fler läkare gick in och ut ur rummet och när BM muttrade till en av dom "det här ÄR förlossningsömma" att det kunde vara dags för att förbereda sig för att bli tvåbarnsmorsa.

20.25 bestämdes det att jag skulle snittas. Och det skulle hända ikväll.