Välkommen

Nu är det dags att släppa in allmänheten, vänner, bekanta och familj i denna blogg.

Redan när problemen började i min graviditet började jag söka efter information och bloggar om samma problem som mig. En del hittade man och om vissa grejer hittade jag inte nått. Jag funderade på om inte jag också skulle börja blogga. Men orken fanns inte där. Jag tänkte att någon annan kanske också går igenom en svår graviditet och har liknande problem som jag. Samma tankar fanns efter förlossningen och när neo-tiden började.
När jag väl började skriva var det många veckor tom månader att skriva ikapp. Första meningen med att skriva denna blogg var alltså för andra i liknande situation, sedan att informera vänner och familj.
Vad jag inte hade räknat med att det blev en bearbetning för mig. Istället för att grubbla på allt vi gick igenom kunde jag skriva av mig och lägga just den dagen bakom mig.

Jag och Kim har alltså fått barn efter en komplicerad graviditet. Vi fick en dotter född i v 30. I denna blogg kan ni läsa om vad vi gått igenom, fortfarande gå igenom och länge kommer att gå igenom.

Akut snitt

30+0 forts.
Jag gjordes iordning för snitt. Ctgt togs av och magen blev rentvättad. Kateter sattes. Jag fick mössa på huvudet. Vad jag inte minns är om jag fick operationskläder på mig men jag minns att BM la fram Kims kläder till han kom. Läkaren kom och talade om läget för mig. Att de var tre läkare och bakjouren (överläkare på jour) som diskuterat och kommit fram till att det här var bästa utvägen för mig. Kroppen hade själv satt igång förlossningen och det var förvärkar jag hade.

20.34 smsade jag Kim och frågade när han skulle vara framme, max 15 min fick jag till svars. BM rullade undertiden in mig i operationssalen där jag fick hälsa på allt ifrån undersköterskan till narkosläkaren. Narkosläkaren var även den som förklarade för mig hur det skulle gå till. De försökte samtidigt sätta en infart (venkateter) i handen på mig vilket de misslyckades med. Jag försökte genomlida värkarna medan läkarn berättade för mig att jag skulle få lokalbedövning i ryggen sedan skulle de ge mig ryggbedövning vilket i sin tur skulle göra att jag inte kände när de skar i mig men skulle eventuellt känna när de lyfte ur barnet. Detta kallas för Akut Snitt.

Kim hade ännu inte dykt upp. De femton minuterna kändes väldigt långa. Det var fortfarande tid innan operationen skulle påbörjas. Först skulle denna graviditetens sista Ctg göras. Min BM utförde det. Och så fort fostrets hjärtljud hittades skrek BM fan och utlöste sedan larm. Fostrets hjärtljud sjönk så nu var det bråttom. Från akutsnitt till katastrofsnitt. Detta betyder att jag skulle sövas omgående och barnet skulle vara ute inom 10 min. Man hoppar då över en del av förberedelserna då moderns eller som i detta fall barnets liv stod på spel. Kim kom lagom till att barnet lyftes ur min mage, för 20.51 var hon född - vår andra dotter.

Förlossningsömma

30+0 forts.
6-8 veckor, stanna på sjukhus? Instängd i väntan. Utan att åka hem till min bubbla, min Kim och Amy. Barnmorskan som hade hand om mig (och var en kund på jobbet) fick hämta mycket papper för att jag skulle kunna torka bort alla mina paniktårar som helt plötsligt sprutade. Kim & Amy hade redan åkt hemåt och jag hade ingen möjlighet att säga godnatt eller hejdå.

Sammandragningarna ökade i styrka och ryggen värkte av dessa. Min BM var lite bekymrad över smärtan jag hade och erbjöd smärtstillande vilket jag avböjde. Hade jag gått igenom en förlossning utan smärtstillande kunde jag nog klara lite sammandragningar ;)

Meeen de blev starkare och starkare och bm hämtade åter läkaren. Denna gång frågade jag om smärtstillande för kom och tänka på att så här ont kan jag ju inte ha i 8 veckor!! Nu var det läkarens tur att säga nej till smärtstillande.  Läkaren bad mig tom att ringa Kim och be honom komma tillbaka och stanna över natten "hellre en gång för mycket än för lite".
Detta var klockan 20. Grannen och vännen Freddy ställde upp som barnvakt på nolltid och Kim satte gasen i botten på vår Aygo-Crazy.

Jag insåg när fler och fler läkare gick in och ut ur rummet och när BM muttrade till en av dom "det här ÄR förlossningsömma" att det kunde vara dags för att förbereda sig för att bli tvåbarnsmorsa.

20.25 bestämdes det att jag skulle snittas. Och det skulle hända ikväll.

Inlagd och det är länge

30+0 forts.
Jag stoppade i mig lunch och gick tillbaks till soffan. Jag började blöda igen. Och koagel som skrämde mig. Det var nu tidig eftermiddag. Jag tog järntabletter och blodstoppande. Fram emot 16-tiden gick det inte att hålla tillbaka längre utan smsade Kim att han fick åka till dagis sedan hämta mig och köra mig till sjukhuset. Kim var inte glad. Han tyckte jag borde tagit ambulans redan på morgonen. Möjligen hade han rätt men jag fick åtminstone ett dygn i hemmet innan jag var tillbaka på sjukhuset. Han blev ännu grinigare när pessimistiska jag sa till honom på att förbereda sig för snitt för nu klarar inte jag av att vara gravid längre.

Sammandragningarna var värre än vanligt och förlossningskordinatorn sa idag till oss att gå direkt till specialförlossningen istället för anatenal. Där pussade jag Kim och Amy hejdå för stunden och klev in i den bekanta miljön.

Barnmorskan som blev tilldelad mig för kvällen var även hon bekant men inte ifrån sjukhuset. När kvällens läkare kom var hon även bekant.. det var läkaren som jag rymde ifrån. Och denna gången talade hon om för mig att jag kommer att få vara inlagd tills barnet kommer. Och det kunde dröja 6-8 veckor till dess...

Rädsla

30+0
Mitt i natten till måndagen den 13/4 steg jag ur sängen för jag kände att det var nått som inte stämde. Hann knappt fram till toan innan jag kände att jag blödde igen. Denna gång var det inte mycket men däremot koagel på en sådär 10 cm stor. Kim kom sömnigt upp och frågade om jag blödde. Jag svarade nej. Det gjorde jag ju inte. Inte så mycket i alla fall och det var vi vana vid.

Kim körde A till dagis strax innan 8 vilket han börjat göra det senaste eftersom jag knappt klarade av att varken köra eller gå. Det dröjde inte länge efter det som jag fick rusa ur sängen. Jag blödde. Och det var mycket.

Men skam den som ger sig. Jag skulle till vilket pris INTE bli inlagd igen. Blödningen minskade och inga fler koagel kom.Jag hade lovat Kim att jag skulle ligga i soffan hela dagen och jag hade inga andra planer än det. Jag var matt och yr efter blodförlusten och järntabletter, mat och vatten hjälpte inte mycket. Ska erkänna att jag var rädd. Pga alla problem vi och fostret hade haft var jag inte rädd för förlossning eller hur magen/fostret mådde. Jag var rädd för att bli inlagd.

Ville inte lämna min bubbla igen. Ville inte lämna Kim och framför allt ville jag inte lämna min solstråle, tjejen som var den som höll mig levande och gjorde så vardagen fungerade - allas vår Amy. Har aldrig haft sådan seperationsångest som de gånger jag blev inlagd på sjukhus. Och jag hade en känsla av att ifall jag blir inlagd nu lär jag ligga där tills denna graviditet var över.