måndag 25 maj 2015

Rädsla

30+0
Mitt i natten till måndagen den 13/4 steg jag ur sängen för jag kände att det var nått som inte stämde. Hann knappt fram till toan innan jag kände att jag blödde igen. Denna gång var det inte mycket men däremot koagel på en sådär 10 cm stor. Kim kom sömnigt upp och frågade om jag blödde. Jag svarade nej. Det gjorde jag ju inte. Inte så mycket i alla fall och det var vi vana vid.

Kim körde A till dagis strax innan 8 vilket han börjat göra det senaste eftersom jag knappt klarade av att varken köra eller gå. Det dröjde inte länge efter det som jag fick rusa ur sängen. Jag blödde. Och det var mycket.

Men skam den som ger sig. Jag skulle till vilket pris INTE bli inlagd igen. Blödningen minskade och inga fler koagel kom.Jag hade lovat Kim att jag skulle ligga i soffan hela dagen och jag hade inga andra planer än det. Jag var matt och yr efter blodförlusten och järntabletter, mat och vatten hjälpte inte mycket. Ska erkänna att jag var rädd. Pga alla problem vi och fostret hade haft var jag inte rädd för förlossning eller hur magen/fostret mådde. Jag var rädd för att bli inlagd.

Ville inte lämna min bubbla igen. Ville inte lämna Kim och framför allt ville jag inte lämna min solstråle, tjejen som var den som höll mig levande och gjorde så vardagen fungerade - allas vår Amy. Har aldrig haft sådan seperationsångest som de gånger jag blev inlagd på sjukhus. Och jag hade en känsla av att ifall jag blir inlagd nu lär jag ligga där tills denna graviditet var över.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar